Häxprocesserna var massmord i elitens regi
De leddes av präster och byråkrater – inte av vidskepliga bönder
Publicerad 2021-04-01
På SVT play kan man just nu se dokumentären Häxjakten i Salem. Nästan alla i USA – och många i Sverige – har hört talas om häxprocesserna i Salem, Massachusetts 1692–1693. De har gett upphov till en pjäs av Arthur Miller, omkring 15 Hollywoodfilmer, några tv-spel och en massa populärkulturella referenser (till exempel heter katten i Sabrina the teenage witch Salem).
I Salem avrättades 20 personer för trolldom.
20! Vad är det att komma med? I Torsåkers pastorat i Ångermanland dömdes 71 personer till döden 1674 (hur många som verkligen avrättades är oklart, men i alla fall ett 60-tal). Salem är snarare i nivå med våra mindre kända processer, som Hamrånge (18 avrättade), Mora (15) eller Ockelbo (14). Sådana småsaker blir det inga dokumentärer om. Möjligen någon notis i hembygdsföreningens årsbok.
Mellan 1668 och 1676 avrättades cirka 300 personer i Sverige – mest kvinnor, men en del män också – för trolldomsbrott.
Rättegångar mot häxor (som på den tiden kallades trollpack eller trollkärringar) hade förekommit tidigare. Men då hade de framför allt rört vidskepelse, till exempel att en gammal gumma läste magiska ramsor för en sjuk ko. De stora processerna 1668–1676 handlade om Blåkulla.
Det fanns överväldigande bevis. En lång rad vittnen – ofta barn och ungdomar, men även många vuxna – intygade att de anklagade hade festat med Djävulen. De hade läst förbannelser över skörden och stulit mat för att ta med till Blåkulla. Det var därför som Sverige var fattigt, förklarade kyrkan och regeringen. Inte för att överklassen kastade bort pengar på krig och diamantsmycken utan för att trollkärringarna saboterade ekonomin med sina förbannelser.
Bödelns yxa hade knappt hunnit torka innan de ansvariga började leta efter någon att skylla på
Marko Lambergs bok Häxmodern handlar om Malin Matsdotter som avrättades i en av de sista stora häxprocesserna i Sverige, den i Stockholm 1675–1676. Hon var den enda som brändes levande på bål. (Det normala var att man halshöggs först och brändes sedan.) Malin Matsdotter, kallad Rumpare-Malin, levde ett ganska deppigt liv i fattigkvarteren på Södermalm. Hon hade kommit till Stockholm från Finland (som då hörde till Sverige) i unga år. Malins första make Erik avrättades efter att ha bedrivit otukt med familjens kor.
Den stora finska minoriteten i Stockholm verkar ha varit särskilt utsatt när det gäller häxanklagelser. Finländarna ansågs vara trollkunniga.
Häxprocesserna började ofta med anklagelser mot en äldre kvinna med dåligt rykte. Sedan spårade det ur snabbt och vem som helst kunde åtalas. Det gick alltid att få fram vittnen. Den som vägrade vittna riskerade att själv bli anklagad.
Det är en kul idé att rikta in sig på en enskild person. Det är inte bara rättegången mot Malin Matsdotter som levandegörs i boken, utan även vardagslivet i 1600--talets svenska militärstat, som styrdes av ett gäng krigsgalningar och religiösa extremister.
Dick Harrisons nya bok är i stället en kortfattad översikt av häxprocesser i Europa (och delvis i de europeiska kolonierna i Amerika). Det är kanske inte lika spännande och engagerande som den hemska historien om Malin Matsdotter, men det ger en värdefull bakgrund. Dessutom finns även här några konkreta och otäcka fall beskrivna, till exempel tyska Walpurga Hausmännin som dömdes till döden 1587 eller familjen Gämperle som torterades ihjäl för påhittade trolldomsbrott sommaren 1600.
”Häxprocesser” är ett alldeles för brett begrepp för att det ska gå att dra några enkla slutsatser. Men man kan konstatera några intressanta saker.
Under antiken och tidig medeltid menade kristna teologer att det var hedniskt att tro på häxor. Då fanns inget utrymme för rättegångar om att åka till Blåkulla. Harrison påpekar också att de vanliga statliga myndigheterna ofta var värre än de kyrkliga. I Katalonien i början av 1600-talet var det den katolska inkvisitionen som stoppade förföljelserna.
Det finns ett mycket stort källmaterial från de svenska häxprocesserna. Byråkratin har skrivit ner allt och sparat allt. I Stockholms stads arkiv har man till exempel bokfört inköp av stockar, tomma tunnor och näver till bålen.
En annan lustig/tragisk inblick i källmaterialet som finns i Lambergs bok är när Djävulen en dag dyker upp i rättssalen. Han syns inte, eftersom han är gömd i ett skåp som står i rummet. Men man kan höra honom dunka inifrån skåpet, antecknar protokollföraren.
Hur blev det så här? 1700-talets och 1800-talets historiker betonade vidskepelsen, de menade att häxprocesserna orsakades av korkade bönder som trodde på sagor. Det synsättet har dröjt sig kvar ända in i våra dagar. Men häxprocesserna leddes inte av bönder, utan av präster och byråkrater. Tron på trollpackor ingick i deras akademiska utbildning.
Processerna i Stockholm slutade med ett stort misslyckande för häxjägarna. Helt plötsligt var nästan alla överens om att rättegångarna om Blåkulla var ett misstag.
Bödelns yxa hade knappt hunnit torka innan de ansvariga började leta efter någon att skylla på. Några vittnen dömdes till döden och några dömdes till att piskas.
Okej, Blåkulla var väl inte på riktigt då, men Djävulen fanns ju fortfarande i alla fall. Det måste ha varit han som hade fått alla vittnen att ljuga. Det var Satans fel att Malin Matsdotter och ett par hundra till hade avrättats, menade prästerna.
Charles Baudelaire skrev en gång att ”Djävulens största trick är att övertyga er om att han inte existerar”. (Citatet är mest känt genom filmklassikern Usual suspects.)
Men stämmer det verkligen? Är inte Belsebubs största trick snarare det motsatta – att få folk att tro att han finns? Att det är han som ligger bakom allt djävulskap i världen när det i själva verket är människor.
De som bestämde att Malin Matsdotter skulle dödas hade inte bockfot och horn. De hade guldkedjor, vita kragar och examen från fina universitet i Tyskland.
