Ajvide Lindqvist dundrar in i glittrig monstertruck
Med ”Skriften i vattnet” tar skräckmästaren plats i deckargenren
Publicerad 2022-11-02
När häxmästare blir gamla blir de kriminalförfattare. Det finns en lång, ärevördig tradition att byta genre på ålderns höst, från Edgar Allan Poe (som uppfann deckaren) till Stephen King. Sist ut är John Ajvide Lindqvist som fick göra audition som ny Millennium-författare. Förlaget nappade inte, utan tog Karin Smirnoff i stället, och Ajvide Lindqvist satt med ett färdigt manus om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander, mexikanska drogkarteller och norska oljepengar.
Lösningen blev att skruva lite på reglagen, göra om Lisbeth till Kim Ribbing, en plågad hackare från överklassen, och Mikael till Julia Malmros – en deckarförfattare som skrivit en bok i Millenniumserien (som inte blivit antagen). Julias bok handlar för övrigt om det vi läser, nämligen mexikanska drogkarteller och norska oljepengar. Den ryska dockan öppnar sig och innehåller en mindre version av sig själv: Skriften i vattnet är född.
Låter det krångligt? Det är det inte. Ajvide Lindqvist skriver nämligen metafiktion under devisen ”alla ska med”. Greppet är inte nytt: i sina senaste böcker – Vänligheten och Verkligheten – har han roat sig med liknande lekar. Det har fått mig att tänka att populärkulturen slutligen köpt rättigheterna till metafiktionen från postmodernismen och gjort en åkattraktion av den. Numera betraktas det som ett billigt grepp inom kvalitetslitteraturen.
Men när Ajvide Lindqvist låter Julia Malmros onanera till en scen där Lisbeth och Mikael ligger med varandra – ett avsnitt som vi läst i omgjord form mellan Kim och Julia – kittlar det i maggropen. Vi åker fritt fall genom två fiktiva världar. Kanske är detta metafiktionens slutgiltiga öde: att framkalla leenden snarare än djupsinne.
Skriften i vattnet börjar med ett attentat på en skärgårdsö. En familj som blivit rik på handel med utsläppsrätter och klimatkompensation mejas brutalt ner av två yrkesmördare. På en grannö sitter Julia och filar på sitt manus. Eftersom hon är en gammal snut vaknar utredarådran och hon tar hjälp av sin researcher, Kim, som hon också har en relation med. Ganska snabbt blir det drag under galoscherna. Spåren leder till Kina, Kuba och Norge, mot kinesiska staten och oljepengar. I centrum står Kim: fast besluten att hämnas på alla överklassgubbar som torterat honom under barndomen. För den trogne Ajvide Lindqvist-läsaren är han en uppenbar byracka: en korsning mellan Lisbeth Salander och Eli från Låt den rätta komma in.
Ajvide Lindqvist har alltid varit bra på att porträttera plågade människor, och här visar han att han kan göra det lika effektivt bland champagneglas som burköl
Det är ganska ljuvligt att se Ajvide Lindqvist köra in i deckarlitteraturens grötmyndiga vardagsrealism med sin glittriga monstertruck. Med hjärnsubstans på grillen och dansbandsmusik dunkande ur högtalarna. Vid ett tillfälle springer Kim omkring med ett skotthål i sidan och argumenterar med Thomas av Aquino i huvudet – utan att det känns det minsta ologiskt. Det säger allt om författarens förmåga att skapa sammansatta karaktärer.
Till en början är det visserligen störande att Julia och Kim är så uppenbart framtagna ur Mikael och Lisbeth. Själv tröttnade jag på de endimensionella förlagorna och deras ständiga – eviga – jävla kaffekokande redan i Män som hatar kvinnor. Men efterhand lösgör sig Kim och Julia. Framför allt är det deras desperata, lite förtvivlade romans som fascinerar. När Stieg Larsson skrev sina karaktärer var det en lek med könsroller: den äldre men milda Mikael och den yngre men hårdnackade Lisbeth. Ajvide Lindqvist har mixtrat med könsmaktsordningen en runda till. Här är det den 18 år äldre Julia som är den manhaftiga och Kim den veka, lite queera – beskriven som en blandning mellan en dödsmetallare och ett dagisbarn. Deras relation känns skev, på ett betydligt mera innovativt sätt än hos Larsson.
I övrigt rör sig författaren galant i en värld av skattefiffel och lyxhotell. Ajvide Lindqvist är översatt till 33 länder och gör amerikanska tv-serier på löpande band. Ändå har han – likt en svensk Stephen King – fortsatt att skildra svennebananer som går på socialbidrag och gillar dansband. Inget fel i det, men det känns befriande att han också kan skildra en miljonärstillvaro närmare sin egen. Ajvide Lindqvist har alltid varit bra på att porträttera plågade människor, och här visar han att han kan göra det lika effektivt bland champagneglas som burköl.
Ofta skriver recensenter att Ajvide Lindqvist borde kasta loss från fantastiken och ägna sig åt seriös realism. Skriften i vattnet är troligen så nära han kommer en sådan roman. Med en axelryckning stänger han garderoben om monstren: kolla kolla, jag kan! Resultatet blir varken nyskapande eller överraskande, men högoktanig underhållning. Med Skriften i vattnet formulerar Ajvide Linqvist en häxmästarens egen reduktionsplikt: borttagen ektoplasma ersättes med lika stora delar blod.
