Stelbent och oprecist om Birgitta Stenberg

Mer skärpa hade behövts i denna voluminösa biografi

Jenny Högström

helskärm

Alla mina böcker av Birgitta Stenberg har ett fotografi av författaren själv på omslaget. Också på Paul Tenngarts voluminösa Stenbergbiografi hittar vi henne, här till och med dubblerad på både fram- och baksida, med svallande hår, ett leende, och blicken riktad liksom uppåt bortåt. Ut i världen, får man förmoda.

Bilden av Birgitta Stenberg (1932–2014) – den äventyrliga, queera och frispråkiga, så småningom även folkkära författaren till Kärlek i Europa, Apelsinmannen, Rapport, Alla vilda med mycket mer – tar med andra ord stor plats i förhållande till författarskapet. Inte konstigt, med tanke på det självbiografiska anslaget. Och på att det var när Stenberg började skriva öppet självbiografiskt som hon verkligen slog igenom som författare.

Birgitta Stenberg var alltid så generös mot oss unga författare, säger en kollega jag träffar på Bokmässan. Och hennes inflytande både som person och persona på den svenska litteraturen och kulturen tycks verkligen mångförgrenat och långverkande. Hon skrev om flator, hon skrev om raggare, hon skrev om knarkare, konstnärer, kosmopoliter och kåkfarare.

Därför är det klart jag längtar efter att sätta tänderna i den första svenska Stenbergbiografin, Världen väntar mig, med den bejakande undertiteln Birgitta Stenberg, lusten & litteraturen.

Paul Tenngart, biografins författare, är docent på litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, har skrivit sin doktorsavhandling om Stenbergs gamla vapendragare, musa och läromästare Paul Andersson, samt böcker om såväl Charles Baudelaire som Majken Johansson.

Stenberg träffade han första gången symptomatiskt nog för att prata om just Andersson, som figurerar i flera av hennes böcker. För i Kärlek i Europa från 1981 sticker en 17-årig Stenberg till Paris, träffar där den äldre, klassiskt självförbrännande poeten och lär sig en hel del om både konst, sex, droger och svek. ”Litteraturen blir en livsuppgift”, som Tenngart skriver.

”Har du blivit författare ännu?” frågar Omar i romanen den unga Birgitta. ”Inte än. Det är så mycket man måste kunna först. Men jag skriver hela tiden”, svarar hon då.

Tenngart blir drabbad av mötet med Stenberg och när han så småningom skriver en antologi om svensk efterkrigspoesi ägnar han henne ett kapitel. Därefter får han ett mejl från Stenberg som äntligen känner sig sedd. För i den ny-romantiska Metamorfosgruppen i 50-talets Stockholm var det männen som stod i centrum. Själv fick Stenberg på sin höjd hänga med aporna, som Valerie Solanas kallar det.

I den bemärkelsen skiljer sig sannerligen inte avantgardet från andra grupper. Kvinnors plats i (kultur)världen och förutsättningarna för kvinnligt skapande är ett jävla gissel, det har vi sett gång på gång. Stenberg hade förvisso inga barn så hon hamnade inte i exakt det könsrollshelvetet – men helvetet finns ju på många andra platser.

Också skörlevnaden har sitt pris. Drogerna – eller ”knarken” som Paul Andersson och hon döpte det till, på grund av hur tänderna knarrade när man tog amfetamintabletterna Maxiton – har det definitivt. Men inte förrän Stenberg en bit in på 60-talet börjar injicera amfetamin tar det riktigt överhanden, vilket finns återgivet i den mästerliga Rapport från 1969.

Jag har vänner som följt hennes exempel för att försöka uppnå samma sexuella upphetsning – men det är när hon går in på toa och tar en sil på Författarförbundets årsstämma som hon har min fulla sympati. Det finns dock ett par författarvänner som ser till att hon hamnar på rehab och fixar ett hus på Åstol åt henne. Inte alla pundare förunnat. Där, tänker jag, är det öppet mål för en liten klassanalys.

Stenberg har gång på gång stuckit från sin borgerliga bakgrund till ett slags global undervegetation av queers, tjuvar, narkomaner, globetrotters och konstnärer – men har den samtidigt i botten. I jämförelsen mellan henne och arbetarklassmannen Andersson finns antydan till en klass- och genusanalys, men Tenngart tar den inte hela vägen. För det är han alltför generaliserande och oprecis. Och samtidigt full av beundran inför sitt föremål och hennes som han kallar det ”normbrytande livsformer”.

I ett samtal på bokmässan kallade sig Tenngart skämtsamt för ”den där gnetige fotnotskillen”, men det är inte det som gör den här boken så svår att läsa. Det är den stelbenta och lite underliga prosan.

Med utgångspunkt i Stenbergs brev, böcker, anteckningar, dagböcker och annat dokumentärt material, försöker Tenngart blåsa liv i hennes historia i relation till folkhemmet och efterkrigstidens Sverige och Europa. Exemplifiera och kontextualisera. Tenngart kommenterar ”den unga Birgittas uppfattning om centrum och periferi”. Han skriver att hon går det ”genuint schemalösa” till mötes.

Han skriver: ”Birgitta har gått segrande ur sina tuffa umbäranden, och lika sexig som andligt genomlyst är hon nu beredd att delge världen en rapport som kan rädda liv”. Ursäkta? Min bok är full av understrykningar av det här slaget och ibland undrar jag om det är en lundensisk Karl Gerhard som skrivit detta.

Jag hade velat se mer skärpa i diskussionen om dagböckernas självframställning och självbiografin som medium. För mig framstår Stenbergs författarskap mer intressant i förhållande till 70-talets våg av kvinnlig bekännelselitteratur och självbiografins olika litterära former, än till Baudelaire. Det banbrytande, snarare än det ”normbrytande”. Jag behöver inte heller tusen lystna exempel på homosexuella motiv för att fatta vad det rör sig om. Däremot undrar jag fortfarande varför hon blev katolik.

Risken med fackprosa är dock att ändamålet helgar medlen. I det här fallet att det är så behjärtansvärt med en svensk biografi om Birgitta Stenberg att dumheter som stil och gestaltning icke ska få stå i vägen. För mig blir dock effekten den rakt motsatta.

Synd på så rara ärter.