Fascinerande men rörigt om förlossningsvåndor

Elinor Torp har inte helt klippt navelsträngen till journalistiken i sin romandebut

Publicerad 2021-11-11

”Moderkakan” är Elinor Torps debutroman.

”Byltet lever och har en tunga som vill ha hud och ett bröst åt munnen att suga på, målinriktad i sin omedelbara jakt på föda. Fingrarna letar lös hud att få fäste om. Kantiga vassa naglar som klorna på en fågel. Ögonen igenklistrade av fosterfett.”

Mamman Ika har just fött sitt barn – ingen fader är närvarande; pappasängen ligger öde – men någon moderskärlek vid första ögonkastet uppstår knappast. Barnet förblir byltet i större delen av berättelsen, utan att det för den skull handlar om någon graviditetspsykos. Det är helt enkelt bara en ärlig blick på det nya livet som kommit ur henne.

Är nyfödda barn vackra? Ja, men det är egentligen svårt att fatta att något så rött, skrynkligt och skrikande kan vara det. Och Ika känner tyngden av alla nedärvda föreställningar om moderskap och står inte ut med dem; hon klipper ihop ett ilsket, fientligt montage ur olika mammatidningar som hon klistrar upp på sjukhusväggen.

Elinor Torps debutroman Moderkakan skildrar sju dagar på BB som rätt mycket går liksom i ett töcken, med blödningar, ett barn som först inte vill bli ammat och många tillbakablickar på en barndom. Det är en stark historia. Kvinnokroppen binder samman nu och då.

Barnafödande är släktets äldsta erfarenhet. Det konstiga är att förlossningsvården,
i ett rikt land som detta, år efter år fortsätter att vara så slimmad och underbemannad. Jag menar att det är direkt ofattbart. I Moderkakan är denna underbemanning och stress närvarande. Man får ibland känslan att romanens källa är ett reportage som påbörjades men aldrig blev riktigt klart. Elinor Torp är en av landets viktiga grävande reportrar. I Vi, skuggorna, som kom för ett par år sedan, skriver hon om den kriminella skuggvärld som obefintliga regler för arbetskraftsinvandring skapat. Och i Moderkakan hittar man ibland språkliga spår av ett ofött reportage, när stressen i BB:s korridorer skildras.

Jag har inget emot det. Men det gör att romanen inte känns riktigt helgjuten. Interiörerna från BB vävs samman med en väldigt fin barndomsskildring om det sista sommarlovet före mensen på en ö där en farmor bor och en död pojke vandrar bland klipporna. Ofta sker övergången från den suggestiva barndomsskildringen till BB-nuet helt oförmedlat och läsningen blir hoppig. Från en underbart lekfull farmor på en ö långt bort i tiden zoomas den överansträngda barnmorskan Lise plötsligt in och som läsare blir jag ibland lite vilsen.

Men Torp hittar ett slags fördröjt språk som ofta gränsar till ren poesi: ”Nyfödda gråter utan tårar. Ett torrt skrik. Omöjligt att torka bort.” Jag kommer till slut på mig med att leta efter enskilda meningar som bryter sig loss och bildar egna meditativa små universa.

”Moderkakan” är Torps romandebut. Med all säkerhet kommer det fler. Men jag tror att hon då helt bör klippa den språkliga navelsträngen till den grävande journalistiken och låta den återfödas i gestaltning. Moderkakan fångar mig, fascinerar mig men den är helt enkelt litet för rörig.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln