En redig bok – men sluta dalta med männen
Män som ägnar sig åt våld mår inte nödvändigtvis dåligt
Publicerad 2021-10-15
I den feministiska folkbildningen på Instagram och Youtube har komikern Bianca Kronlöf haft en central roll. Genom sin obetalbara karaktär Snubben, en ”typisk 23-årig kille” har hon utbildat hundratusentals och samtidigt fått dem att skratta. Men klipp och inlägg har kort varaktighet, och jag har oroat mig över att några av samtidens bästa feminister kommer att bli bortglömda – för det är genom böcker man skriver in sig i historien. Kronlöf har nu tagit steget över och skrivit Brev till mannen, som är en perfekt julklapp till den typiske 23-årige killen. Han som är förvirrad, han som vill väl, han som tror att feminism egentligen är manshat, han som tror att tjejer bara vill ha svin…
Jag är glad över att Kronlöf skrivit en så redig bok i Fittstims-anda. Här är det inga sofistiska hårklyverier, här är det gammal hederlig folkbildning. Komiken är nedskruvad, allvaret tar plats. Boken glimmar ofta till av tänkvärda insikter och personliga berättelser om hennes pappa, pojkvän och farfar. För flera unga killar, särskilt två grupper – de som aldrig tänkt på könsfrågor och de som närmat sig feminism men inte vet vilken roll de ska ha – tror jag boken passar perfekt. Flera av formuleringarna är genialiska, särskilt när hon pratar om vänner till våldtäktsmän. Som hon skriver i boken är det våldtäktsmannens vän som har den viktigaste uppgiften. Backar han upp, eller konfronterar han?
Hon tycker till och med synd om män för att de jämför sig med andra män på stranden!
Dock blir jag beklämd över Kronlöfs daltande med mannen. En stor del av boken ägnas åt att försöka lösa mannens problem åt honom, problem han förmodligen inte ens tycker att han har, så man nästan undrar om Kronlöf fallit in i rollen som vårdande extramorsa i stället för jämlike som ställer krav. För det är synd om mannen, tycker hon. ”Vi har aldrig brytt oss om att fråga hur mannen mår, bara han presterar” skriver hon, och menar att män behöver lära sig visa känslor, våga vara svag, vårda sina relationer, våga säga nej till sex, och våga ha en slak kuk. Hon tycker till och med synd om män för att de jämför sig med andra män på stranden! Vad fan Kronlöf, äntligen har män börjat ta hand om sig, och det ska du sätta p för?
Flera gånger faller hon in i en projicerande och ovetenskaplig hållning: den att de män som begår våldtäkter eller ägnar sig åt våld, i grunden mår dåligt och behöver hjälp.
Kanske var det denna tanke som fick henne att skriva ett öppet brev till komikern Soran Ismail i våras och be om ett möte. Ett brev som inleddes med raderna ”Hej Soran Ismail. Det gör mig så jävla ledsen att se hur dåligt du har mått och fortfarande verkar må.” Brevet hyllades, men själv var jag kritisk. Är det verkligen så vi ska hantera sexualbrott?
För det första: män som utövar våld mår inte nödvändigtvis dåligt. För det andra: att ”visa känslor” behöver inte vara ett hälsotecken. Det kan precis lika gärna vara ett maktmedel. Den mest sentimentala av alla människor torde vara kvinnomisshandlaren, som svämmar över av gråt, ilska, kränkthet och evig kärlek.
Och är det inte det som blivit vår tids melodi, att regera med känslor? Nyligen ägnade ju TV4 ett helt program åt hur synd det var som män som inte fick ligga med de tjejer de ville, något som beskrevs som ett oerhört samhällsproblem som skulle sluta med ond bråd död om vi inte löste det. Hur kommer det sig att i det som i debatten om rasism sägs vara problemet – att den dominerande gruppen tar all plats med sina ”vita tårar” – här sägs vara lösningen?
