Inte övertygande – men mycket läsvärt
Kristoffer Leandoer skriver entusiasmerande om oavslutad litteratur
Publicerad 2023-01-18
Edgar Allan Poe hävdade en gång att allt konstnärligt arbete bör inledas med slutet. När man läser hans skräcknoveller är det lätt att ge honom rätt – få texter har så slagkraftiga slut.
Poe spelar en ganska framträdande roll i Kristoffer Leandoers nya bok Den oavslutade litteraturen. Hans synsätt utgör, skulle man kunna säga, ena extremen i det litterära landskap som Leandoer leder läsaren igenom: på ena sidan har vi klassicisterna som ser allt oavslutat som ett misslyckande. På andra sidan står romantikerna, som tvärtom betraktar all litteratur som oavslutad.
På vilken sida står Leandoer själv? ”I snart fyra decennier har jag misslyckats med att sluta skriva” konstaterar han i bokens näst sista essä. I ljuset av hans väldiga produktivitet – L–ngta hem, l–ngta bort 2020, Barn: paradiset och flykten därifrån 2018, De försvunna böckernas bibliotek 2016, utöver alla översättningar, redaktörsuppdrag och tidningstexter – kan det låta koketterande. Samtidigt kommer han åt något intressant här: att ”stark kreativitet ofta hänger ihop med oförmåga att avsluta vad man påbörjat”.
Kanske är essän idealisk för ett sådant temperament: för att det är en genre där vare sig slutsatser eller slut är avgörande. Arton essäer innehåller den nya boken, med ganska oklara gränser mellan dem. En hel del författare passerar revy, möjligen lite för många. Leandoer har en tendens att skynda vidare när han kunde dröja, förenkla när han borde komplicera, upprepa när han borde fördjupa.
Men det gör å andra sidan essäerna smittsamt entusiasmerande och intresseväckande. Gång på gång finner jag mig googlande något författarskap jag inte hört talas om, eller funderande på någon idé som lanseras i flykten. Skulle alla deckare bli bättre om man strök sista kapitlet? Förmodligen.
Leandoer beskriver hur olika författares behov av förskott, och att upprätthålla en författaridentitet, framkallar jättespännande romanprojekt som är i stort sett färdiga – det är bara det att allt är fantasifoster
Även om boken på så vis är mer mångsidig än enhetlig finns här i alla fall ansatser till systematik. Olika typer av oavslutadhet radas upp (ogenomförda idéer, opublicerade texter, texter utan slut), liksom olika orsaker till oavslutadhet (överambition, alkoholism, ointresse, etc). Fast kan man egentligen veta varför en bok aldrig blir klar? Vet ens författaren själv det?
Ofta handlar det så klart om ekonomiska omständigheter, men bristen på pengar kan också vara kreativitetsfrämjande. Leandoer beskriver hur olika författares behov av förskott, och att upprätthålla en författaridentitet, framkallar jättespännande romanprojekt som är i stort sett färdiga – det är bara det att allt är fantasifoster. Bertil Malmberg förefaller ha varit en mästare i genren.
Men kanske är gränsen mellan det skrivna och det oskrivna inte så skarp ändå: ”Det är inte vad jag skrivit utan vad jag skulle vilja ha skrivit som utgör mina sanna dikter”, menade Wallace Stevens. I det perspektivet innebär all litteratur ett förtingligande, som bara kan undvikas genom att inte förverkligas.
Leandoer är förtjust i den tanken, som återkommer i olika gestalt gång på gång. Vad en viss författare har velat eller tänkt är nästan alltid huvudsaken i Den oavslutade litteraturen. Ett sådant fokus är inte förbjudet, men följden är att texten och läsningen ofrånkomligen blir mindre fri, eftersom det finns en riktig läsning, ett facit, ett sant verk, garanterat av författarens intention.
Jag har svårt för den hållningen, och jag menar att Leandoer gör lite för stor sak av sin distinktion (avslutat/oavslutat), som blir allt mindre övertygande ju längre han kommer. ”Ett oavslutat verk kan leva vidare i andra människors drömmar och fantasier – ett bortslarvat verk är för alltid dött.” Men varför skulle inte ett ”dött” verk, vad det nu är, kunna göra detsamma? Innebär inte all läsning, om man drar det till sin spets, en frihet att fantisera vidare, oberoende av hur färdig författaren tyckte sig vara? Varför ska man alls bry sig om hans pretentioner?
Leandoer formulerar det ganska bra själv: ”Alla böcker är egentligen oavslutade tills de blir lästa.” Ja, och även därefter, skulle jag invända. ”Vi läser hela tiden mer än det som står skrivet.” Exakt. Och därmed faller premisserna för Den oavslutade litteraturen. Vilket inte hindrar att den likväl är mycket läsvärd.
