Hennes starka stämma ljuder genom dagboken
I Suzanne Brøggers texter är världen närvarande
Publicerad 2022-12-05
Vad har man en dagbok till? Skriver man för att bli läst? Skriver man för att minnas? Skriver man för att tänka? Skriver man om hemligheter, privatliv eller politik?
När den danska författaren Suzanne Brøgger, född 1944, påbörjar En författares dagbok 2010–2020 ska hon fylla 66, och har ett digert författarskap bakom sig, med tongivande debattböcker som Fräls oss ifrån kärleken liksom en mängd självbiografiska böcker, från Crème fraîche och Ja till Jadekatten, Sölve och Till T. ”I många år gav jag bort mitt liv i böcker”, som hon skriver. Och nog har hon gett och gett och gett till oss lystna läsare.
Jag har alltid sett henne som ett föredöme av nyfikenhet, mod och fördomsfrihet.
Författare lever ju med litteraturen i första hand, inte på en scen, och i denna dagbok beskriver Brøgger pricksäkert författare som ”blyga narcissister”. Själv framstår hon här som en person som med tiden blivit hjärtligt trött på all uppmärksamhet, trött på att stå i centrum, trött på att bli invaderad som hon kallar det. Hon vill vara ifred i sitt hus på landet. Hon vill arbeta, läsa, skriva och tänka!
Om dagboken som form skriver hon: ”Tiden har tagit allt ifrån oss, särskilt från oss kvinnor. Till slut har den tagit allt.” Då blir dagboken liksom det självbiografiska skrivandet ett slags besvärjelse. Ett sätt att ”göra det döda levande igen”.
Och trots att jag aldrig läst Brøgger i dagboksform förut så är det otvetydigt just Brøgger jag läser: tilltalet, humorn, hennes drastiska formuleringar, referenserna som spänner över religiösa urkunder och litteraturhistorien med Karen Blixen och Kierkegaard som husgudar, hennes stora intresse för världshändelserna. Härom året utkom Alf van der Hagens samtalsbok med Brøgger, och visst kände man igen människan också där – men det är ändå Brøgger som författare man vill åt.
Parallellt med sitt pågående dagboksskrivande har Suzanne Brøgger en biograf som går igenom hennes gamla dagböcker och brev. ”Det är hennes bok” kommenterar Brøgger krasst. Men när Louise Zeuthens biografi Kruka väl kommer ut blir hon ändå påtagligt drabbad: ”Det är ju sant som hon säger att hon har slitit sönder hela den konstnärliga bearbetning som jag har vigt mitt liv åt. Och kvar finns råmaterialet, det outhärdliga.”
Det är inte konstigt att Brøgger kan utbrista: ”Härligt att vara borta från Cirkus Sinnessjuk i kära gamla Danmark”
Vid ett besök i Paris skriver hon: ”Jag har insett att jag inte är ’författare’ utan snarare épistolière”, och liknar sig själv vid de franska 1700-talsdamerna. Och Anaïs Nin.
Med Marguerite Duras hittar hon många gemensamma nämnare, också rent biografiskt. Liksom Brøgger omarbetade Duras sitt liv och sin historia i ständigt nya böcker. Men den bok av Duras jag närmast kommer att tänka på här är Sommaren -80, en samling krönikor Duras skrev för Libération, ett slags parallella nyheter.
För världen är allestädes närvarande. Om inte annat så genom Brøggers arbete i Danska Akademien, där hon var ledamot under en lång period. Och de ständiga debatterna om yttrandefrihet i kölvattnet av Mohammedkarikatyrerna tar i högsta grad plats även där, via två ledamoter som hon kallar Helan och Halvan.
Brøgger håller huvudet kallt när ”mediemaskinen får för sig att mobba minoriteter”, som hon formulerar saken. Men det som får korthuset att rasa är MeToo och krisen i Svenska Akademien. För i Danska Akademien sitter Marianne Stidsen, av Brøgger kallad Handdockan, och försvarar våldtäktsmän och övergreppskultur med näbbar och klor.
Det är inte konstigt att Brøgger kan utbrista: ”Härligt att vara borta från Cirkus Sinnessjuk i kära gamla Danmark.”
Brøgger träffar Marina Abramović, Philip Roth, Per Kirkeby och Yahya Hassan, hon reser, äter, går på konst och teater. Och hon åldras, förstås. Vänner blir sjuka, dör. Sen kommer corona – som hon tar emot som en välkommen respit. Och möjligheten till förändring.
Att dagboken omfattar en tioårsperiod gör läsningen extra intressant. Det man kunde skaka på huvudet åt som hårresande omänsklig invandringspolitik i Danmark för tio år sen är i dag kalla fakta i Tidöavtalet. Brøgger skriver: ”Det är inte svårt att hata Hitler. Det är allt som möjliggör Hitler man bör hata. Som tex det nuvarande tillståndet.”
Nina Wähäs översättning till svenska fungerar för det mesta fint – men den danska maträtten ”æbleskiver” ska sannerligen inte översättas med ”äppleskivor” och ”handpillade” räkor är ju snarare ”handskalade”.
Annars ljuder som synes Suzanne Brøggers starka stämma också på svenska. En oefterliknelig person – och persona. Själv påstår hon att hennes läsare är döda. Men jag tror och hoppas det kan komma nya.
