När hon är bra är hon en fantastisk väninna

Elena Ferrante förför – trots kitsch och banalitet

Av: Kristofer Folkhammar

Publicerad:
Uppdaterad:
Elena Ferrantes nya roman är mer ekonomisk än vacker, skriver Kristofer Folkhammar.
Foto: Getty
Elena Ferrantes nya roman är mer ekonomisk än vacker, skriver Kristofer Folkhammar.

Någonstans skrev Karl Marx att ägandet av pengar kompenserar fulhet. Effekten av fulheten, dess avskräckande kraft upphävs av rikedomens lockelser, liksom en trist personlighet livas upp av stålars.

Så kanske det är. Åtminstone i ett samhälle där livet i bästa fall är skittråkigt. Men om man släpper ner Marx resonemang i Elena Ferrantes romaner blir den givna, kritiska funderingen: Fungerar denna kompensation lika effektivt för alla kön?

Giovanna, tonåringen som är huvudperson i De vuxnas lögnaktiga liv, är kanske inte stenrik, men har en helt annan utgångspunkt i tillvaron jämfört med klassklättrarna Elena och Lila, berömda från pangsuccén Neapel-kvartetten.

Giovannas föräldrar är intellektuella lärare, och de bor högt uppe på kullarna, i det fina Neapel. Klassresan ligger här en generation bort. Det är Giovannas far som avancerat in i pengar och bildning. Och det är han som, olyckligtvis och genom överhörning, låter henne förstå redan på romanens första rad att hon är: väldigt ful.


Osäkerheten som planteras av detta i den begåvade, vältaliga tonåringen blir inte bara startskottet för hennes egen identitetskris. Saker sätts i rullning när Giovanna söker upp sin faster Vittoria – bullrig och avskydd av hennes föräldrar. Lögner uppdagas. Förtroenden blir till skvaller och plötsligt rämnar fasaderna runt hemliga äktenskap och invecklade armbandsstölder.

Giovanna finner något mindre förljuget i fasterns dramatiska sätt, hennes våldsamt känslostyrda reaktioner och putigt krusidulliga femininitet, djupa urringning och korstecken med en cigg rykande mellan fingrarna.

Vittoria lever nära sin döda älskares änka och barn, i en storfamilj som osar av tough love, med krångliga konflikter och lojaliteter. Bråkigt. Men kanske ärligare än den lögnaktigt putsade, borgerliga familjestruktur som Giovanna vuxit upp med.


Men det är inte hit hon ska. Giovannas uppror sker självständigt. Hon klär sig i svart, missköter skolan, kallar sig själv för horig och säger att hon ska kissa på en bild av sin far.

Som stilist är Ferrante mer ekonomisk än vacker. Karaktärerna tecknas syntetiskt, på gränsen till kitsch, och det är oftast bara huvudpersonen i hennes böcker som blir riktigt komplex, motsägelsefull och mänsklig. Och jag tillhör den skara som liksom motvilligt förförts av hennes tidigare romaner: Hur kan en så konstlös prosa så totalt förtrolla läsare över hela världen?

… när hon är bra är hon ju verkligen som en fantastisk väninna

Men jag har ryckts med. Den effektiva stilen gifter sig liksom med hur huvudpersonerna, Ferranteflickkvinnorna, alltid har en så tydlig riktning: klättrar uppåt, faller neråt, räknar ut hur de ska ta sig över uppdykande hinder.


Och när hon är bra är hon ju verkligen som en fantastisk väninna: lyhörd för småsakers betydelser, analytisk och örfilshårt krass. Det finns en del av den varan i De vuxnas lögnaktiga liv. Öden och enskilda utsagor som får en att tänka över hur fan man ska leva sitt liv, helt enkelt. Hur mänskligt det är att fastna i ett begär, ett mönster, för att hålla smärtsamma sanningar på avstånd.

Min personliga favoritdetalj den här gången är när Vittoria förklarar att kärlek är något grumligt, ”ogenomskinligt som fönstret på en toalett.”

Ferrantes paradgren förblir emellertid att gestalta klassresenärens skuld gentemot det den lämnat och skammen över att inte vara fin nog inför det den anlänt till. Det vibrerar runt Giovannas vän Giuliana när hon försöker hävda sig på en middag bland intellektuella, och kommer av sig.


Brutalast kommer den Ferranteska skuld och skam-figuren till uttryck hos två manliga karaktärer. Männen hos Ferrante brukar ju annars mest stryka omkring som potenta begärsobjekt i berättelsernas utkanter. Kåta små ångvältar, ungefär lika endimensionellt tuffande i alla samhällsklasser. Sådana är de i De vuxnas lögnaktiga liv också.

Men även om hon inte petar särskilt djupt i det, finns det något avgrundslikt defensivt i Giovannas fars förakt för sin syster, som påminner om det han strävat efter att ta sig bort ifrån. Och något så sorgligt och stenhårt i den intellektuella stjärnan Robertos uttalande om att han kommer att gifta sig med Giuliana, en flicka hemifrån, eftersom hon förkroppsligar hans skuld.


Jag plockar fram och bläddrar i de tidigare Ferrante-böckerna som stått hundörade i hyllan. Den nya boken placerar sig vad gäller omfång mitt emellan de korta, koncentrerade första romanerna och den stora, episka Neapel-kvartetten.

Den befinner sig också mitt emellan vad gäller intensitet: Den bär inte på de tidigare böckernas avgränsade skärpa. Och den översköljer inte läsaren med det storslagna myller som tecknar en hel stad, ja, en hel värld, i kvartetten. Rummen är mer skissartade. Grundkonflikterna är lite mindre akuta.

Ferrante är habil, även om nya boken är blekare. Man måste uppskatta banaliteten i den: En ung kvinna får för sig att hon är ful – och en familj slås i spillror. Och mot detta tycks inga ekonomiska resurser råda bot.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN