Ta rösten till hjälp ut ur kvinnlig kroppsnoja

Anna Andersson känner igen sig i en essäsamling om kroppen, skammen och kvinnors varande

Anna Andersson

helskärm

Min vän är några år från 50, hennes barn är så pass gamla att man vid horisonten kan ana tiden när de inte längre behöver henne varje dag och medan hon kör mig till stationen jobbar hon upp en ilska. Det handlar om budskapen som börjat nå henne om vad som förväntas nu när hon har lite mer tid och lite mer pengar för sig själv: hon ska förbättra sig. Träna, färga, trimma, stretcha. ”Jag vill inte dra på mig nån jävla våtdräkt. Jag vill äta ost och dricka vin”, fräser hon.

Jag skrattar och säger att sådan är kapitalismen, den kommer aldrig att sluta peka ut fel på henne som kan åtgärdas mot en mindre summa. Häromdagen såg jag reklam för en lerinpackning särskilt för bröst.

Att kapitalismen funkar så är förstås sant men att bara skylla på den är också att förenkla det intrikata nät som börjar spinnas runt flickor senast när de kommer in i puberteten. När kroppen plötsligt blir synlig i världen, laddas, bedöms. Och nästan ingen kommer undan skammen. Under någon del av livet, för någon del av kroppen – något som ”fel”. Som bör förbättras.

Jag säkrar med att skriva att ”nästan ingen” kommer undan, egentligen tror jag att ingen gör det. Men det finns ytterligare ett lager som får oss att ibland tiga: skammen för skammen. Det löjliga i att noja för sitt utseende. Man ska ju bara vara sig själv, naturligt vacker (men packa gärna in brösten i lera).

Sanningen är ju att väldigt många kvinnor lever hela livet med kroppsnojor: för lång, för dålig hy, för fula tänder och ofta för tjock, för tjock, för tjock.

Om kapitalismen och patriarkatet lär oss att skämmas så kan systerskapet lära oss nåt annat: att skammen minskar när man sätter ord på den. Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik, gör det i den lilla essäsamlingen Mutant. Jag skriver lilla eftersom det är en nätt bok till formatet, rosa dessutom, med guldtext på, som en flickas dagbok. 

Men till skillnad från en sådan, där skammen bara skrevs ned (”Micke sa att jag var en planka”) om den inte gjorde för ont, stannar Hjorth i denna basala kvinnliga erfarenhet av att gå runt i en kropp som alltid ska förbättras. Det, och den enda vägen bort från det kroppsliga: att hitta sin röst.

Elisabeth Hjorth skriver om kroppen, skammen och rösten via en mängd olika ingångar –  glesbygdsliv, moderskap, etnicitet och inte minst klass – men hon lämnar aldrig den personliga erfarenheten. Hon får mina associationer att gå som en flipperkula, som de gör när man rör sig på välbekanta marker. Det universella i det personliga förstärks av alla de författare och filosofer, en majoritet kvinnor, som Hjorth lutar sig mot i sina resonemang.

Allt börjar i flickdomen och det hon skriver om sin går rakt in – i kroppen. När hon beskriver en skolläkares snäppande med en trosresår mot hennes flickkropp förnimmer jag det i min egen, som finns kvar inne i mig. Jag känner än den där förpubertala kroppen som var bara min, som kunde flyga som en vante över längdhoppsgropen, slåss med min bror eller obekymrat krypa upp bakom pappas rygg i tv-soffan.

När ens kropp sen blir synlig i världen är det som att gravitationen blir starkare, man flyger inte längre och reglerna för intimitet skrivs om. Då om inte förr börjar också jämförelsen med andra flickor. Vad är normalt, vad är konstigt? Ingen har reglerna från början men de slås snabbt fast, snart vet alla vad som gäller; vem som är snygg, vem som är äcklig, vem som inte syns alls.

”Flickor talar med sina kroppar, ibland för att det är den enda röst de upplever att de äger”, skriver Hjorth och jag sätter ett utropstecken i marginalen. Hon skriver om en klasskompis som utsattes för övergrepp och som uttryckte det genom att bete sig utmanande, och förstås blev ännu mer skambelagd. Det är smärtsamt att läsa eftersom det är så välbekant. Som vuxen ser man dessa flickor i ett nytt ljus och inser att deras beteenden var nödraketer som flammade upp och dog framför våra oförstående ögon.

Upplevelsen av att kroppen är den enda röst en ung kvinna har förstärks också av att i (den manliga) vuxenvärlden är det tonårsflickor gör och säger i bästa fall ointressant, ofta rent löjligt. Deras kroppar däremot: hårdvaluta. Men ve den unga kvinna som använder sig av detta kapital. Då straffas hon med skam, patriarkatets äldsta trick. Det gäller för övrigt även den som blir rånad på sitt.

Få saker är så präglande som hur man som ung kvinna klarar balansgången mellan att å ena sidan ha en kropp många vill åt men som å andra sidan kan vara så full av ”fel”, så lätt kan laddas med skam. Det hon kan kontrollera är den egna kroppen. Man kan till exempel träna den hård eller svälta den till utplåning. Man kan försöka låtsas som att den inte finns, gömma sig i fantasivärldar i sitt eget huvud. Men att komma undan sin kropp är förstås dömt att misslyckas. Den är vad alla andra ser.

Vägen ut ur kroppen, som de flesta kvinnor trots allt finner, går via den riktiga rösten. ”När en röst stiger i en kropp gör den kroppen mindre metaforisk”, skriver Elisabeth Hjorth. Men även när vi höjer våra röster för att höras är det
i en värld som aldrig varit inställd på att plocka upp den ljusare, kvinnliga frekvensen. Redan Aristoteles häcklade den feminina rösten, påpekar Hjorth.

Själv kommer jag att tänka på komedin In a world (2013) där Lake Bell spelar en kvinna som kämpar för det hittills otänkbara: att som kvinna få göra rösten i en Hollywood-filmtrailer. Det är bara när en basstämma talar som man kan tro på en förestående apokalyps.

Den kvinnliga rösten förknippas med den lilla världen, det intima, och på något sätt är det också fel. ”Varför är intimitet det enda sättet som kvinnor kan göra sig intressanta på (varför envisas de med att berätta om sina ätstörningar och sin kroppsskam)?” skriver Hjorth och jag sätter två utropstecken i marginalen.

Ett svar är att det länge var det enda vi hade att komma med, historiskt var vi förvisade från den stora världen. Men även om vi nu får delta där – på männens villkor, nota bene – så undrar både Elisabeth Hjorth och jag: vad är det för fel på att prata om det intima? Även om det vi har att säga inte skulle angå män så räcker väl andra kvinnor som mottagare.

Det går inte att upplysa bort alla minor som ligger dolda i processen att gå från liten flicka till vuxen kvinna. Men genom att ge röst till de där erfarenheterna som finns lagrade i våra vuxna kroppar kan vi krympa skammen, hos oss själva och hos andra. Det är också så vi kan blottlägga de strukturer som finns, de som gör att jag känner igen mig i Elisabeth Hjorths personliga berättelser. Så låt oss fortsätta prata om det, över ost och vin.