Nuet är för tråkigt för Kjell Espmark
Äntligen någon som bryr sig om det förflutna, skriver Magnus Ringgren
Publicerad 2021-07-29
”Det finns en uppståndelse / också ur den djupaste glömskan.” Så börjar Kjell Espmarks nya bok ”Återliv”, i en dikt om den äldsta fiktiva person vi känner – Gilgamesh som, kanske på ”historisk” grund, började ta form för sådär fyratusen år sedan. Arkeologerna penslar fram lertavlorna om kungen och hans vän Enkidu, och de tar plats i ett levande nu och börjar samtala med oss.
Vår samtid är inte särskilt nyfiken på det förflutna. Visst finns det historienördar, men deras vältrande i förslagsvis andra världskrigets gyttja är mest nöjesliv. Ibland kan en idé söka sina rötter, men ljuskäglan blir ganska smal och räcker inte så långt. Ingen verkar längre vara intresserad av konstens klassiker, och nyproduktionen på det fältet tycks ha upphört. Göran Tunström – vem fan är det?
Det är som om hans rörlighet, oro och väldiga bildning behövde en strikt form för att få fäste.
Men naturligtvis finns en motrörelse. Marken, språket och samhället blir arkeologiska och befolkas av hemliga tecken. Kjell Espmark har alltid sökt det förflutnas blickar och röster i sin poesi.
Hans mest kända prosaverk är romansviten ”Glömskans tid” i sju delar, värd att läsa om. I poesin har han ända sedan 50-talet (han är 90 fyllda) i stället tänkt i trilogier. Det är som om hans rörlighet, oro och väldiga bildning behövde en strikt form för att få fäste.
Trilogin ”En sky av vittnen” fullbordades i en volym förra året. Nu är det dags för nästa tretal i ”Återliv”, något av en skapelseberättelse. Boken innehåller också de tidigare delarna ”Skapelsen” och ”Kvällens frihet”.
Egentligen är alla dessa sex böcker varandras likar. I ”Återliv” är texterna bara aningens längre, två sidor i stället för en. Ständigt söker sig ett jag ut ur historien mot en lyssnare, en läsare. Man kan kalla det för rolldikt, en röst skapar en scen omkring sig.
”Återliv” börjar alltså hos Gilgamesh och slutar hos en gammal släkting till författaren som var stenhuggare och tillverkade gravvård åt Yngsjömördarens offer.
Det förflutna är för det mesta grymt: ”Historiens hjul, murket men stålskott, / krossar ben och förhoppningar / och har gjort mig till allas och ingens.” Den sista häxan i Polen brändes 1811, men Espmark konstaterar bistert: ”den sista häxan är inte den sista”.
Våldet sträcker sig in i vår tid, till Journalisten Marie Calvin som sköts utanför Homs i Syrien. Hon får ett vackert äreminne. Hennes ansikte tas över av modiga kollegor som sitter med sin laptop och skriver.
Ljusglimtar finns alltså. Joachim av Floris uppfann utvecklingstanken åt oss i slutet av 1100-talet. Utan Joachim inget begrepp om framtiden! (Han borde fått en utförlig not, det är han värd.) Tonsättaren Carl Nielsens outsläckliga livsvilja överlever honom i hans musik – men jag har ibland undrat vart hans vitalism hade fört honom under det 30-tal som han aldrig fick uppleva.
Felix Mendelssohn blåser liv i Johann Sebastian Bachs Matteuspassion, och effekten blir dramatisk – sarkofagen rämnar och stenarna flyger ut genom kyrkfönstren. Och den döde tänker: ”Som om det trånga nuet sprängts.”
Precis så är det för Kjell Espmark. Nuet är för trångt för honom. Historien är bräddfull med anrop, människor att ta ansvar för. Och han möter dem utan att darra på rösten. Av detta blir mycket märkvärdig poesi, en av de få svenska diktarröster som nått internationellt rykte efter Tomas Tranströmer.
