Hennes dikter förundrar sig över sig själva

Helena Bobergs poesi är bångstyrigt existentiell

Publicerad 2022-06-27

Helena Boberg är aktuell med diktsamlingen ”Röd melankoli”.

Hjärtat till höger?

Då talar jag inte om den klassiska analogin för politiska sympatier utan om dextrocardia, det fysiologiska faktum att hos några människor befinner sig faktiskt hjärtat mer till höger än till vänster.

Helena Bobergs nya diktsamling Röd melankoli tar sin utgångspunkt i ett Montesquieu-citat som väcker tanken på hur kartan över våra innanmäten skulle korrespondera med våra karaktärer. Som hade vi haft färre kroppsdelar, eller fler, en njure i stället för två. Ett öga i stället för två, eller tre. Svanskota, komplett med svans. Två kön i stället för ett, som Hermes och Afrodites son Hermafroditos. Eller kanske befunne sig på andra ställen än vi är vana vid, som hjärtat en smula mer till höger.

Vilken människa hade jag då varit? Snällare, bättre, tåligare, rentav ”mänskligare”?

Att de arkaiska mytmakarna självfallet tänkte en olikhet i karaktär som en följd av en sådan korrespondens.


Vad Helena Boberg gör är att konstruera ett språkligt uttryck för att föreställa sig förbindelsen mellan vår kirurgiskt så tillgängliga och ändå paradoxalt onåbara kroppslighet och vårt lönlöst genomtröskade medvetande. Alltså det som är den modernistiska förbindelsen mellan inre och yttre: själens kirurgiska spegel?

”Naturens drift att avyttra sig själv / medicinens att rekonstruera förskingra”

Dikternas fråga gestaltar en förtvivlans oförmåga till mänskligt sammanhang. Där det poetiska uttrycket slår mellan kirurgins likgiltiga klarhet, med snittytor och cystområden, och neologismernas nästan desperata frodighet: rosenklumpar, tjockblodrosor, körtelparfym – till väntrummets och konvalescensens antiseptiska eftertanke:

”I går sörjde jag min livmoder / kroppens ensamhet symbolerna / dolda förlopp banaliserar / det redan banala”


I sin förra diktsamling – Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången till lifvet – kunde Boberg tillåta sig en mer helgjuten och därmed lätt ironisk framställning av kirurgins (nödvändiga) ingrepp i den egna kroppen, ”där petar Doktoren i det indre mid sin / dissekerknif för att rikta hans menniskokunskap.”

Röd melankoli gör, tvärtom, sitt bästa för att spränga en sådan odialektisk förståelse. Redan titeln antyder en begreppshistorisk implosion. Melankolin – ett klassiskt svårmod som är resultatet av en överdos av svart galla i en annars fyrfaldig balans mellan blod, slem, svart och gul galla. Men i den moderna villervallan är den svarta gallan uppblandad/översköljd med rött:

Helvetet är något

man bär inuti en röd melankoli

vetskapen att när som helst

slå ut


Helena Bobergs dikter har en ovanligt öppnande förmåga att förundra sig över sig själva, nästan glädja sig över sin tillkomst. Det är en benådad egenskap hos en så bångstyrigt existentiell poesi.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln