En stenhård thriller om en farlig vanlig man
Malin Lindroths nya roman ”Rolf” är oerhört skickligt skriven
Publicerad 2020-04-20
När Rolf som barn är med och leker kurragömma i skogen hittar han ett oöverträffat gömställe under en rotvälta. Problemet är att ingen hittar honom. Han hör de andra bli funna under stoj och skratt men själv ligger han kvar och fryser i flera timmar efter att alla gått hem. Han ”väntar och väntar på erkännandet som rättmätigt är mitt, men ingenting särskilt händer”.
Han vinner leken, tycker han, men har missat något grundläggande, outtalat: det är ju meningen att man ska bli hittad. Det kan till och med vara roligast att bli hittad först av alla. Rolfs missbedömning och reaktion i gömmeleken är en briljant bild av en social oförmåga som kommer att prägla hela hans liv. Efterhand, när erfarenhet läggs till erfarenhet i psykets kökkenmödding, gör den honom också farlig.
Malin Lindroth har skrivit noveller, romaner, poesi och dramatik sedan 90-talet. Genombrottet kom med sakprosa, essäboken ”Nuckan” för två år sedan, som är en utmärkt och viktig bok. Men den nya romanen, kort och gott betitlad ”Rolf”, visar att det är som skönlitterär författare hon är verkligt suverän.
Här omsätter hon sin skarpa iakttagelseförmåga och känsla för de absurda glappen i mänskliga relationer i en prosa som är på en gång drastiskt obarmhärtig, humoristisk och porlande lyrisk.
När vi möter Rolf har han mördat en 20-årig flicka och väntar ampert i sitt hem på att ordningsmakten ska komma och gripa honom. Under tiden tänker han ”skriva ned allt du behöver veta för att sätta dig in i mitt fall”. Det resulterande dokumentet ska vara ”juridiskt giltigt”.
En hård nöt, den där Rolf. Tyvärr får han som vanligt vänta på erkännandet, så han tvingas skriva på i en evighet och dessutom gå och handla mat och läsk på Safiren livs mellan varven. Av hans pompösa fantasier om hur han stoiskt ska ledas vid armen till polisbilen och sedan intervjuas av en psykolog – ”ska bli intressant att höra hur proffsen bedömer mitt psyke” – blir en allt sunkigare tillvaro där det är omöjligt att hålla stilen.
Romanen är Rolfs text, i du-form. Att skriva inifrån en sådan person kräver koncentration och behärskning. Lindroth vet precis vem denne 60-årige Komvux-lärare är, som dragit sig runt på vikariat i trettio år. Jag känner när jag läser att det gör jag också, skrämmande nog.
Rolf möter 20-åriga Pinkie, som han kallar henne, i ett arbetsrum på skolan där han sitter och jobbar över. Hon åsamkar sig själv blodiga skärsår på armarna, och kring dem uppstår en till synes omvårdande ritual som för Rolf förbi kontaktlösheten han dittills levt i.
Som läsare vet man från början att något ohyggligt kommer att ske, men dess former uppenbarar sig långsamt genom Rolfs torra temperament av cynisk distans och förbittrad självöverskattning.
Det är otäckt som tusan. Romanen utvecklar sig till en stenhård thriller i kort format med en väldigt samtida konflikthärva brinnande mellan pärmarna.
Vem är egentligen Pinkie? I Rolfs version liknar hon en dålig stereotyp, en rosahårig Linnéa Claeson-epigon, fast trashig och trasig, dock med medelklassiga vegandrömmar. En ung tjej av i dag med ett rakblad i handen. Rolf tar bara alltför gärna emot det.
