Våldtäkt – en lång historia om heder

Lidija Praizovic läser en modig attack mot feminismens heliga kor

Publicerad 2019-05-07

Vår tids ­uppfattningar om våldtäkts­offer ­vilar på den klassiska antikens ­föreställningar om att kvinnans heder är kopplad till hennes kropp, skriver Lidija Praizovic.

I kölvattnet av Metoo-rörelsen läser jag två böcker som förhåller sig olika till våldtäkt och sexuella övergrepp.

Den amerikanska författaren Roxane Gay har i antologin Inte så farligt samlat 30 röster om våldtäkt och övergrepp. Berättelserna följer det förutsägbara manuset.

Dedikationen på första sidan säger vad det handlar om: ”Till alla dem som fått bestående men av våldtäktskulturen men som trots allt har överlevt.” I förordet förtydligar Gay: ”Hur är det att leva i en kultur där det ofta verkar som om det bara är en tidsfråga innan en kvinna drabbas av någon form av sexuellt våld? Hur är det för män att navigera i våldtäktskulturen, vare sig de är likgiltiga för den, arbetar för att stoppa den eller bidrar till den i stort eller smått?”

29 av de medverkande skriver utifrån personliga erfarenheter. Kvinnan faller i nästan samtliga fall offer för mannen-förövaren. Många är traumatiserade för livet av grova våldtäkter. Andra är förstörda av mer lågfrekventa trakasserier.

Roxane Gay.

Man ska vara hårdhudad för att inte beröras av smärtsamma erfarenheter. Vi vet att våldtäkt och sexuella övergrepp sker. Allt för ofta. Självklart måste vi kräva ett slut på det.


Samtidigt är de flesta berättelserna i Inte så farligt påfallande stereotypa: Den naiva studentskan som våldtas av den världsvane mannen i Porschen, den svarta tonårsflickan som våldtas av sin svarte far och alla i den Svarta moraliska majoriteten håller tyst för att inte befläcka den Svarta Familjens respektabilitet, den kurviga milf-mamman med D-kupa som inte ens när hon går på gatan med sina små döttrar är fredad från männens sexistiska tillrop. Titlarna är tröttsamma: ”Slakthusön”, ”Livsförstöraren”, ”Alla arga kvinnor”, ”Fina flickor”, ”Att veta bättre”, ”Varför jag inte sa nej” … En kvinna blir till exempel aldrig densamma efter att ha sett en man onanera mot henne på en tågperrong.

Det stereotypa utesluter givetvis inte att berättelserna också är sanna. Men få av berättelserna i denna bok lyckas fördjupa, utveckla, säga något nytt eller oväntat om detta alarmistiska och genomtröskade ämne.

Delvis beror det på det korta formatet. På 270 sidor ska 30 livsavgörande berättelser klämmas in och slutsatser utvinnas. Den kortaste får inte ens tre sidor på sig.


Den tyska kulturhistorikern och journalisten Mithu M Sanyals bok Våldtäkt – aspekter av ett brott är något annat. En modig och kontroversiell bok som utmanar våra mest ingrodda normer.

Sanyal är feminist men räds inte att avliva några av feminismens heligaste kor, till exempel Susan Brownmillers mycket inflytelserika bok Våldtäkt från 1975. Boken var viktig på sin tid, men nu krävs något annat, menar Sanyal.

Sanyals tes är följande: begrepp som ”våldtäkt” och ”våldtäktskultur” är aldrig oproblematiska. De är genompolitiserade och minerade. Varför förväntar vi oss att någon som utsatts för våldtäkt ska vara för evigt traumatiserad medan vi inte ser på samma sätt på offer för andra våldsbrott?

Hon går grundligt till väga, från Aristoteles till vår tid.

Vår tids uppfattningar om våldtäktsoffer vilar på den klassiska antikens föreställningar om att kvinnans heder är kopplad till hennes kropp och att mannen när som helst kan röva bort denna så att hon blir sargad i sitt innersta och kränkt för livet.

Genom att bara hålla oss med två variabler – den farliga, maktfullkomliga manliga förövaren och det goda, sårbara kvinnliga offret – upprätthåller vi primitiva könsroller som inte skulle anses okej i andra sammanhang. Vi lär våra döttrar att våga säga nej och våra söner att be om ett ja.

Mithu M Sanyal, tysk kulturhistoriker och författare.

Fram tills nyligen vara det i princip bara män som kunde bli dömda för våldtäkt. Även om lagstiftningen i dag är könsneutral i många länder och undersökningar visar att sexualbrottsutsatthet också i hög grad omfattar män, så är våldtäkt och sexuella övergrepp mot män fortfarande ett tabuområde som är svårsmält och provocerande för många – i synnerhet om brotten begås av kvinnor.


I boken avhandlas mycket: Emmett Till, Julian Assange, Natascha Kampusch, Roman Polanski, Abu Ghraib-fängelset, Metoo, triggervarningar, den svenska samtyckeslagen, de sexuella masstrakasserierna i Köln på nyårsafton 2015 …

Genom att bara hålla oss med två variabler – den farliga, maktfullkomliga manliga förövaren och det goda, sårbara kvinnliga offret – upprätthåller vi primitiva könsroller

Bland annat visar Sanyal hur den rasistiska tankekedjan flyktingar = våldtäksmän = inte välkomna trängt in i folks medvetanden. Hur ska man annars förklara att asylsökande jagas ut ur västerländska demokratier av medborgargarden och politiker om de tar en kvinna på fittan, medan den vita miljardären med kalufs som skröt om att han brukade ”ta dem på fittan” och det ”utan att invänta samtycke” är president i världens så kallade största demokrati?


Och hur behandlar vi egentligen förövarna? Sanyal beskriver ett samtida klimat som gör våldtäktsanklagade män – även om de inte blivit juridiskt dömda – till paria som genom drev i sociala och etablerade medier förlorar sina jobb, anseenden och fördrivs ur samhället.

Men inte heller juridiskt dömda män som avtjänat sina straff och frigivits kan vi hantera. I övrigt fördomsfria feminister som Caitlin Moran kan skriva: ”Jag börjar se det vettiga i att välja ut sisådär hundra våldtäktsmän och göra deras liv offentligt och evigt förfärligt – obevekligt förödmjukande utan utsikter till nåd.”

Sanyal menar tvärtom: ”Metoden att ’skambelägga’ våldtäktsmän förhindrar förändring, för om man förnekar en människas mänsklighet tar man ifrån henne just den egenskapen hon behöver för att titta på det hon har gjort och förstå att hon har gjort andra människor illa.”


Visst finns det onda, sadistiska våldtäktsmän som vill se kvinnor lida, men för det mesta handlar det om mycket banalare saker som sexuell dysfunktionalitet, stelnade ”sanningar” om kön och sexualitet och brist på kommunikation från båda sidor. Vi gemensamt, alla kön, har ansvar för att förändra samhället.

”Den värsta sortens maktlöshet är att inte veta om att man har den makt som man faktiskt har”, avslutar Sanyal klokt sin bok.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.