Funktionalismens födelse – och dess mörker
Ulrika Stahre läser en studie som faller isär
Publicerad 2018-08-28
Utanför konsthistoriefacket torde få veta vem Gregor Paulsson (1889–1977) var, men faktum är att hans inflytande har varit stort både på funktionalismens genombrott i Sverige och på konstvetenskapens utveckling. Han var utbildad i Lund och arbetade en period som kritiker och som intendent på Nationalmuseum, innan han i egenskap av ordförande i Svenska Slöjdföreningen (föregångaren till Svensk Form) blev general för den epokgörande Stockholmsutställningen 1930.
Paulsson var en flitig och debattglad författare och skribent – mest bekant Vackrare vardagsvara och fyrabandsverket Konstens världshistoria (det femte bandet, om utomeuropeisk konst, fick han hjälp med) samt förstås delaktigheten i funkismanifestet acceptera – och krönte sin karriär som tongivande professor i Konsthistoria i Uppsala.
Per I Gedin har nu skrivit en biografi över denne energiske man, som också var hans lärare i slutet av 1940-talet. Det är en spännande skildring både av Gregor Paulssons drivkrafter (”att gå i samhällets tjänst”) och ideologierna som var
i rörelse under det tidiga 1900-talet. En radikal person som Paulsson gick aldrig i några totalitära spår, men Gedin uppehåller sig relativt länge vid Stockholmsutställningen och funktionalismens beroende av tidens strömningar. Det skulle bli ljust och rent – och rensat: en ny arkitektur för en ny människa. Den rationella människan.
Funkisens samband i Sverige med Socialdemokatins uppgång och tidens attityder med rasbiologi och nationalism har skildrats och utretts ganska mycket vid det här laget och de resonemangen är inte bokens bästa.
Det är som om Gedin inte kunnat bestämma sig för om boken ska behandla Stockholmsutställningen och funktionalismen eller Gregor Paulsson. Som det har blivit är det varken-eller. Vi kommer inte Paulsson närmare, och de långa litaniorna om miljonprogrammen är lite för tendentiösa för att bli riktigt skarpa: det byggdes mycket mer än bara ogästvänliga höghus och rivningen av stadskärnor samt storskaligt byggande kan inte skyllas enbart på 1930-talets vurm för stramhet, funktion, renhet. Det är en förenklad historieskrivning. Och samtidigt: en gigantisk bostadsbrist krävde särskilda satsningar. I dag byggs allt utom det som människor efterfrågar, nämligen billiga hyresrätter. Det är knappast ett arv efter funktionalismen och miljonprogrammet.
Boken är en sorts yrkesbiografi, stundom till och med ett fadersmord. Gregor Paulsson är katalysatorn, den person som Gedin har funnit lämplig att hänga en beskrivning av det moderna på. Men det finns ju så mycket mer: det är fascinerande att följa debatterna, om konst och kultur, som till och med fördes på ledarsidorna i dagspressen.
Att Paulsson var en av pionjärerna för en ny typ av konsthistorieskrivning som kopplade konstens många uttryck till samhällsordningar och konflikter nämns förstås. Självklart har den prestationen inte haft lika stor och lätt avläst betydelse för en eventuell politisk- och stadsplaneutveckling, som insatsen på Stockholmsutställningen. Men ändå: konstens världshistoria gjorde han angelägen och viktig. Den pedagogiska insatsen kan aldrig underskattas.