Swing it, Sverige
Carsten Palmær om en underhållande lektion i blågul jazzhistoria
Publicerad 2018-10-12
”Swingsångerskor böra ha smisk på stjärten och sättas på skolbänken”, sa Stims direktör Eric Westberg.
Året var 1941. Den swingsångerska Westberg åsyftade var 16-åriga Alice ”Babs” Nilsson. Hon hade skivdebuterat med Joddlarflickan 1939 men slog igenom med dunder och brak i filmen Swing it, magistern som hade premiär i december 1940.
Första gången ordet jazz nämns i svensk press är i ett kåseri i Göteborgs Dagblad i mars 1919. Texten handlar om modetrenderna i London och Paris:
”Någon närmare beskrivning på den nyaste af alla salongsdanser kunna vi tyvärr ej uppbygga våra läsare med, men den lär i någon mån påminna om de danser hvarmed niggrerna uttrycka sin inneboende glädje”.
Jazzen nådde Europa i efterdyningarna från första världskriget. Sjungande, raka i ryggen och med en blåsorkester i täten hade européerna – världens herrar – marscherat raka vägen ner i skyttegravarna. Efter fyra år i leran och drygt femton miljoner döda var det dags för en annan sorts musik. Och den kom från Amerika. Eller rättare sagt från Amerikas svarta.
Kritikerna anade Västerlandets undergång i en kakofoni av djungelvrål, gungande höfter och erotiska stönanden. Många andra tyckte att det var just det som var finessen med den nya musiken.
Trummor, trumpeter, klarinetter och tromboner hade sedan urminnes tider varit lika med militärmusik. Jazzen – världens mest civila musikform – uppstod i New Orleans under 1900-talets första decennier när mässingskapellen började spela till dans.
I tjugo- och trettiotalens Sverige var gränserna mellan jazz, å ena sidan, och polka, schottis och vals, å den andra, synnerligen flytande. Vad musiken än kallades så var den sällan synkoperad – orkestern spelade på taktslaget och det svängde inte (ett problem som hängt med europeisk populärmusik i alla år).
Nu kommer journalisten Göran Jonsson med en bok som heter Frihetens blå toner – en berättelse om jazzen i Sverige. Det är en anmärkningsvärt bra bok. Jonsson sätter in musiken i ett sammanhang, han berättar belysande anekdoter utan att bli pladdrig och boken svänger faktiskt, genom sitt sätt att skifta tempo och börja varje kapitel från en ny vinkel, som på en väl komponerad vinyl-lp.
Frihetens blå toner är dels en historia om svenska jazzmusiker – från Paramount-orkestern med Gösta ”Smyget” Redlig till Esbjörn Svensson trio och Mats Gustafsson. Här finns alla de unga döda: överdoser, självmord, bilolyckor. Men också outslitliga och välspelande 80-plussare som Bernt Rosengren, Hacke Björksten och Jan Allan.
Här finns de amerikaner som spelat långa tider i Sverige och med svenska musiker: Stan Getz, Quincy Jones, Red Mitchell, Don Cherry, för att bara nämna några. ”De flesta svenska musiker är imitatörer”, sa Stan Getz. ”Liksom för övrigt de flesta amerikanska.”
Ack Värmeland du sköna blev en internationell jazzklassiker under pseudonymen Dear old Stockholm. Och om det är något som förenar de senaste sextio årens svenska jazzmusiker så är det de ständiga försöken att nå en bredare publik genom att försiktigt hotta upp skillingtryck och folkvisor.
Tjugotalets jazzflickor – nöjeslystna, kortklippta, med kjolar ovanför knäna – väckte anstöt och åtrå. I ensemblerna släpptes däremot inga kvinnor in. Göran Jonsson är noga med att lyfta fram kvinnorna i den svenska jazzhistorien: från vokalisterna som fick stå och le mot publiken medan grabbarna spelade färdigt sina solon till dagens självmedvetna instrumentalister (Självmedvetandet har i och för sig funnits med hela tiden, som när Monica Zetterlund drog lösbröstet ur aftonklänningen och dängde det i bordet när Playboy ville fotografera henne naken).
Många gamla mumier – som till exempel denne anmälare – har slutat följa med vad som händer i den svenska jazzen och nöjer sig med ett spela samma gamla vinylplattor om och om igen.
Man kan vara hur bebopfrälst som helst men faktum är att jazzen inte bara tappade publiken utan också fotfästet när den tog språnget från kommersiell dansmusik till statsunderstödd konst. Det skapades oöverträffad musik – lyssna på I fall in love too easily med Lars Gullin från 1953 – men efter några decennier hade experimenterandet blivit vardag och enahanda. Allt var genialt och en del var rätt bra.
För sådana som ovan nämnda mumier är Frihetens blå toner oumbärlig eftersom den lyfter fram den musik som spelats de senaste decennierna. Och om man vill bilda sig en uppfattning om hur Anna Högberg Attack, Oddjob eller Sister Maj’s blouse låter så är det ju bara att sträcka sig efter närmaste telefon – det mesta finns på Spotify och Youtube.
Esbjörn Svensson – en av tjugohundratalets unga döda – gjorde ett försök att förklara jazzens väsen i ett Sommarprogram:
”Plötsligt kan vi höra oss själva spela saker vi aldrig spelat förut och plötsligt får livet färg igen. När sådant händer tror jag också publiken känner det. De och vi får vara med om något som aldrig händer igen, som omöjligt går att återskapa. Ibland faller man ändå i den fällan att vilja återskapa, upprepa det som blev bra. Det är nästan alltid dömt att misslyckas.”
Många gånger om har jazzen dödförklarats sedan nittonhundrafemtiotalet. Men liket vägrar att ligga still.
