Lyriska rester av störtade kometer bränns rejält

Det gnistrar om konventionerna i Lina Hagelbäcks dikter

Publicerad 2021-08-14

Lina Hagelbäck (född 1971) debuterade 2013 med ”Violencia”, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris.

Jag har tidigare inte tänkt så mycket på att Lina Hagelbäcks diktsamlingar följer en självbiografisk kurva. Ska vi kalla det för autopoesi kanske? Men nu regerar ju detta skrivsätt ganska ohotat över litteraturen. Autofiktionen har blivit konvention. Det borde, för att undvika anklagelser för osjälvständighet, vara självklart att motivera det autofiktiva greppet i texterna. Men jag ser ganska lite av den sortens självreflektion hos Lina Hagelbäck. Och hos en hel del andra brukare av jagets historia.

Har Lina Hagelbäcks projekt nått sitt naturliga slut, sista delen i serien, i den nya boken Kometkarta när det landar hemma hos diktjagets mamma? Den här poesin är värd mer än så enkla frågor. Den gräver ganska djupt i allmängodset.

En annan konvention som hon använder sig av, lika okommenterat men mycket effektivt och skickligt, är psykosens språk. Det har varit en bärande del av modernitetens poesi från Rimbaud till Norén, och hos Lina Hagelbäck slår det följe och slingrar sig samman med den erotiska passionens. Bilderna prunkar som en hel pionrabatt. Här finns en obruten stilistisk linje från hennes tidigare böcker som Ambivalencia (2018) och Akut viol (2019). Två kvinnor rör sig som kometer genom ett överhettat psykiskt universum, där orden gnistrar och brinner som på Hubble-teleskopets bilder.

poesin visar plötsligt upp en komisk begåvning som man knappt anat förut.


Det kan finnas en instängdhet, trots de planetariska dimensionerna, i denna värld som hotar att förbrinna i bokens första avdelning. Författaren vet förstås om det; hon kan tala om ”ett med snören inslaget fyrverkeri”. Något lugnare blir det i den andra delen där de två kvinnorna möter en exakt iakttagen svensk sommarstugeverklighet. Det hyrda torpet är porträtterat på kornet, och poesin visar plötsligt upp en komisk begåvning som man knappt anat förut. Tänk, till exempel, om det verkligen funnits tepåsar av märket Dystopiska hjälpen i köksskåpet!

Men det är som om denna det reellas kalla avrivning dödar relationen mellan kvinnorna. Och i den sista avdelningen återvänder alltså diktjaget till sin mor konstnären där psykosen är mera bearbetad och tämjd i hennes målningar (vars kvalitet man inte kan bedöma; de tycks se ut som ganska vanligt symboliskt måleri).


Den här gången ser jag alltså konventionerna tydligare än de kätterska bildvärldarna hos Lina Hagelbäck. Den poetiska densiteten är däremot mycket hög. På dessa lyriska rester av störtade kometer kan man bränna sig rejält, och man vill just därför gärna närma sig dem.

Följ ämnen i artikeln