Melankolisk berättelse från historiens soptipp
I ”Tokyo Ueno station” ställs Japans officiella historieskrivning mot den från dem som blev över
Uppdaterad 2022-02-02 | Publicerad 2022-01-28
Ueno station är Jôbanlinjens ändhållplats. Det är också den station huvudpersonen i Yu Miris roman Tokyo Ueno station går av på första gången han kommer till Tokyo. Det är även, ska det visa sig, slutstationen för hans liv.
I anslutning till stationen ligger Uenoparken. Denna plats, där drygt 500 hemlösa håller till, utgör skådeplatsen för Tokyo Ueno station som är en berättelse om Japans efterkrigshistoria skildrad genom en mans levnadsöde.
Romanens berättarjag Kazu är trettio år gammal när han tvingas lämna sin familj i Fukushima för att arbeta i Tokyo. Likt många andra män från landsbygden kommer han till huvudstaden för att arbeta som byggnadsarbetare inför de olympiska spelen 1964. Genom återblickar och vardagsbetraktelser sammanvävs sedan nationella trauman och tragedier med personliga sådana.
Tokyo Ueno station utkom i Japan 2014. Den engelska översättningen tilldelades det amerikanska National book award for translated literature 2020, och nu finns den alltså på svenska i översättning från japanska av Lars Vargö på Albert Bonniers förlag.
Romanen är som starkast när det uppluckrade språket tillåts ta plats och där avbrott i texten skapar fria associationer
Kazu hemsöker de hemlösas park som ett spöke. Parken där de hemlösa håller till är också hemvist för en mängd olika historiska monument och museer. Monumentens plats i romanen blir ett sätt att kontrastera den officiella historieskrivningen mot historien så som den upplevs av de som hamnat på historiens soptipp. Det är en talande bild, både av osynliggörandet av människor och av den nationella identiteten. Här finns dock ingen vrede, snarare en resignerad melankoli.
Men mängden monument säger också något om det moderna Japan som en plats där en accelererad modernitet slagit sönder traditioner och religiösa sedvanor, där kulturella minnen som vidareförts muntligt över generationer inte längre är något levande människor emellan utan något som måste manifesteras utanför kroppar för att upprätthållas.
Romanen utspelar sig på två parallella plan. Ett där berättarjaget vandrar i parken där de hemlösa bor, lyssnar till stadens brus och snappar upp brottstycken ur samtal samtidigt som han försöker finna mening i det liv han levt. Hans tankar avbryts och han börjar om. Det andra utgörs av ett återberättande av hans liv och vad som ledde fram till att han hamnade i Uenoparken.
Detta andra spår är mer rakt berättat och får tyvärr ofta ta överhanden. Romanen är som starkast när det uppluckrade språket tillåts ta plats och där avbrott i texten skapar fria associationer. Här sammanfaller romanens alla tidslager i ett enda – Kazu blickar ut över parken och tänker: ”Vad som gömde sig i denna dag var snarare ett långt förflutet än nutiden …”
