Hon var ragatan med hela svenska folket

Svensk films flitigaste skådespelerska Julia Cæsar ägnas äntligen en biografi

Carsten Palmær

helskärm

– Men lilla Rosa …

– Lilla och lilla, sluta upp med ditt ”lilla”! Jag är inte liten! Du tycker kanske jag ska ta fram de här stålstjälkarna varje bröllopsdag? Nä du! Det här ska du få ångra, det kan du lita på!

Ett dramatiskt replikskifte ur filmen 91:an Karlssons permis från 1947: Majorskan Morgonkröök har just insett att de blommor majoren förärat henne på bröllopsdagen är konstgjorda. Den slokörade maken gestaltas av den oförliknelige Douglas Håge. Och majorskan – naturligtvis, höll jag på att skriva – av Julia Cæsar.

Hon hette faktiskt så på riktigt. Född i de dåvarande slumkvarteren på Östermalm 1885. Mamman dog när dottern var sju, en storebror dog i hjärnhinneinflammation och två små halvsyskon i difteri. Fadern, pensionerad Sveagardist, såg till att Julia som fjortonåring togs in på ett hem för vanartiga flickor innan han själv övergav familjen, Styvmodern emigrerade till Amerika. Och Julia Cæsar hade bestämt sig för att bli skådespelerska.

125 svenska långfilmer har Anna-Maria och Roger Blomgren sett under arbetet med biografin Julia Cæsar – karriär på ilsket humör. Ty under en trettioårsperiod röt och grälade Julia Cæsar sig igenom nästan vartenda svenskt lustspel, vilket gör henne till svensk films flitigaste skådespelerska genom tiderna. Den som råkat slå på TV1 någon eftermiddag kan knappast ha missat henne. Sällan fick hon de stora rollerna: hennes säregna utseende och den knivskarpa replik hon tränat upp på Stockholms friluftsteatrar gjorde henne i stället oumbärlig som barsk satkärring med skinn på näsan eller kärlekskrank nucka.

Den sortens roller hade hon spelat sedan hon debuterade på scenen som nittonåring, då hon reste på turné med det Sondellska teatersällskapet som alltiallo och statist. Snart fick hon större uppgifter: sjunga kunde hon och leverera en komisk replik. Som kammarsnärta gjorde hon ingen lycka, däremot som folkilsken ragata. Att hon aldrig fick spela ung och åtråvärd på scenen tycks inte ha bekommit henne. I det verkliga livet var det hon själv som fick primadonnans kärlek på slutet: I trettio år levde hon samman med operettstjärnan Frida Falk.

Att skriva Julia Cæsars levnadsteckning kan inte ha varit enkelt. Hennes kvarlåtenskap är skingrad, fotoalbumet är försvunnet, nästan alla som kände henne är döda. Färgstarkt och detaljrikt skildrar makarna Blomgren både Julias kaotiska barndom och det dryga decennium hon arbetade i olika resande teatersällskap i Sverige och Finland.

Sedan planar berättelsen ut: Författarna har fått följa henne via adressregister, tidningsintervjuer och andras memoarer. Decennier av hennes liv berättas via tidningsrecensioner. Men för den som – likt denne anmälare – gärna gör sig föreställningar om innehållet i teaterstycken som Känsliga Svensson, Tre trallande trubadurer och Tokstollar och högfärdsblåsor finns det mycket att hämta, särskilt om man läser boken i små portioner.

1918 var Julia Cæsar tillbaka i Stockholm, på Cabaret Gullregn där hon debuterade som Ophälia Hamletson i Jobbsons dilliga Emma. Under de följande åren gjorde hon betydande insatser i Oskyldiga Pettson, Sköngrens sommarpippi, Ussarej för spat och Kalle Kuttings kringelfasoner inför en aktiv och högljudd, inte alltid helt nykter publik.

De konstnärliga anspråken var måttliga, men det var inte nyskapande dramatik publiken var ute efter. Flitiga författare som Gideon Wahlberg och Sigge Fischer visste hur man varierar utslitna teman precis lagom, ungefär som de skickliga manusleverantörerna till modernare tevekomedier som Solsidan och Våra värsta år.

Stycken som Gaska upp dej, Nikolina, Kannibal-flirt och Malmviks malliga Malena ansågs nog som mossiga redan när de hade premiär. Men när Julia Cæsar spelade buskteater – en mycket speciell scenisk konstform i kontakt med teaterns djupaste rötter – på Vanadisteatern och i Tantolunden möttes hon konsekvent med kritikernas respekt. Vilhelm Moberg – som själv skrev folklustspel av en helt annan kvalitet – hade varit ledande i författarföreningens attacker på pilsnerfilmen 1937 (märkligt nog riktades kritiken mot en av de roligaste filmerna i genren, Pensionat Paradiset). Men när Skansenteatern 1963 satte upp hans Änkeman Jarl reste Moberg från sitt hem i Schweiz för att personligen överlämna en nyskriven biroll, skriven direkt för Julia Cæsar.

Om man letar efter henne på Youtube så riskerar man att komma fel och hamna hos Barbro Jöberger, en skribent på yttersta högerkanten som lånat namnet Julia Cæsar som pseudonym. Men klickar man sig vidare hittar man ett typiskt klipp från en Åsa-Nissefilm, en vitsig monolog om kvinnosaken (text Cello) och inte minst ett verkligt fynd, Beppe Wolgers-sketchen Äventyr i djungeln från 1966, där Per Oscarsson spelar sjövild mytoman på slak lina mot en 81-årig Julia Cæsar.

Handlar vår fascination inför forna tiders folkliga underhållning bara om nostalgi? Tveksamt. Lasse Åbergs varsamt moderniserade pilsnerfilmer har tilltalat miljoner åskådare. Folklustspel i gammal stil drar jättepublik på Vallarna och Fredriksdalsteatern, även om vågade sexuella anspelningar oftast ersatt portvaktskärringen och motboken.

I den klassiska boken From Caligari to Hitler spårade Sigfried Kracauer den tyska nazismens andliga rötter i den kommersiella filmens skräckdramer och sentimentala alpromanser. Hoppeligen döljer sig andra tendenser bakom det svenska folkets behov av kärlekstörstande ensamjungfrur, stukade högfärdsblåsor och allmän försoning på slutet.