Författarna ägnade sig mest åt futtigheter
Wittstock skildrar det nazistiska maktövertagandet i mikrohistorisk korsklippning
Publicerad 2022-08-22
Hur kunde det ske? Hade jag själv agerat annorlunda? Aldrig igen! Frågor och föresatser av detta slag är eviga och en oundviklig del av människans möte med det förflutnas mörkaste rum. Samtidigt är de en sinnebild specifik för vår senmoderna samtid.
Att ge akt på Förintelsen och nazismens allmänna förödelse är en påkallad politisk praktik, men också ett säkert sätt att symboliskt bekänna sig till den europeiska civilisationen. Det märks i de många högtidstalen, museerna och minnesmärkena, men också i dagsdebatt och en ständig ström av böcker.
I Februari 33. Litteraturens vinter vänder den erfarne tyske kulturjournalisten och sakprosaförfattaren Uwe Wittstock blicken mot den månad 1933 då Tysklands öde beseglades. Den 30 januari utsågs Adolf Hitler till rikskansler. Den 28 februari undertecknade president Paul von Hindenburg de två förordningar som i praktiken raderade ut landets redan hårt beskurna demokratiska fri- och rättigheter.
Det är ett skeende som har skildrats förut. Wittstock gör det genom att sammanfoga ett kronologiskt kollage av brottstycken ur dagböcker och självbiografier skrivna av tidens stora tyska författare och konstnärer. Dag för dag beskrivs den nervösa stämningen när Berlinsocieteten samlas till sin årliga ”Presseball”, hur den expressionistiska poeten Else Lasker-Schüler upprepat trakasseras av unga nazistiska slagskämpar utanför sitt hotell, den senare fredspristagaren Carl von Ossietzkys ovilja och oförmåga att lämna landet i tid, Klaus Manns föga smickrande oro för den egna författarkarriären och Bertolt Brechts högborgerliga proletärposerande. Därtill ges inblickar i inredningstrender, dryckesvanor och erotiska eskapader.
Ibland tycks dock till och med Wittstock tvivla på värdet av sitt arbetssätt och sina skrivande huvudpersoner
Den i tid koncentrerade mikrohistoriska korsklippningen är inget nytt handgrepp. Tvärtom har det, efter succéer som Peter Englunds Stridens skönhet och sorg och Florian Illies 1913, varit en tydlig trend i det senaste decenniets utgivning av historisk sakprosa.
Även om det fick följder för resultatens räckvidd och förklaringsdjup var metoden ursprungligen ett kompromisslöst och välbehövligt försök att låta människan kika fram ur skymmande strukturer. I dag ter den sig emellertid inte sällan som ett slentrianmässigt genregrepp, ett sätt att ducka det hårda arbete som all gedigen historieskrivning bygger på.
På så vis är det talande att Wittstock bara i förbigående ger en mycket förenklad bakgrundsbild av den demokratiska Weimarrepublikens förtjänster och brister, men ändå lyckas blixtbelysa hur snabbt nazistpartiet och statsapparaten smälte samman och gjorde polisen till ”en aktör i ett inbördeskrig”.
Ibland tycks dock till och med Wittstock tvivla på värdet av sitt arbetssätt och sina skrivande huvudpersoner. I slutet av varje kapitel skjuter han in telegramliknande redogörelser för den terror och gatukamp som pågick landet runt, som för att påminna sig själv och läsarna om att det inte var angreppen på författarna som banade väg för nazismens oinskränkta makt, utan det konkreta förgörandet av den politiskt organiserade oppositionen.
Efter att först utförligt ha skildrat uteslutningsförfarandet mot Heinrich Mann på Berlins konstnärsakademi den 20 februari tvingas Wittstock kort och kompletterande konstatera att kvällens viktigaste händelse tilldrog sig ett par hundra meter bort; där Tysklands samlade näringslivstoppar samtidigt avgav sina löften om att fylla den nazistiska partikassan med tre miljoner riksmark inför det stundande nyvalet.
Att Wittstock ger bokens huvudroller åt författare som Thomas Mann, Alfred Döblin, Gottfried Benn och Erich Maria Remarque hänger förstås samman med deras kändisstatus och det fantastiska material de har lämnat efter sig. Mellan raderna anas därtill att intellektuella instinktivt betraktas som rättsstatens och demokratins riddare.
Hållningen bestrids av den stora 1900-talshistorien – full med kulturskapare som lånade sig till totalitära politiska projekt – men också av att Wittstock själv visar att flera av författarna var mer sysselsatta med fåfänga och futtiga konflikter sinsemellan än med angreppen på demokratin. Kanske är den idealiserade synen på de intellektuella även en förklaring till att Hanns Johst och andra kulturskapare i nazismens tjänst knappt skymtar förbi?
I sin inledning skriver Wittstock att vi i vår tid har särskild anledning att fundera på hur ”politiskt ödesdigra beslut”
påverkar demokratin. Den svenske förläggaren Gunnar Nirstedt förstärker och beskriver i följebrevet detta som ”en bok för den svenska valrörelsen”.
Jag tvivlar på om det är troligt, eller ens önskvärt, att tysk sakprosa blir del av det svenska politiska spelet, men i så fall slår jag hellre ett slag för Vargatider. Det är en nyansrik och närmast totalhistorisk skildring av det första efterkrigsdecenniet, om hur (Väst)Tyskland inte bara reste sig ur ruinerna utan också skapade grunden för en stabil demokrati.
En förklaring till bokens mästerliga komplexitet är att författaren Harald Jähner främst intresserar sig för det som görs, snarare än det som högstämt sägs eller skrivs. En annan är att han framträder i helfigur för läsaren, är tydlig med vad han bygger på respektive bestrider. Så tar man bäst ansvar både för historien och samtiden.
