På jakt efter hjälp att tänka klimatmoraliskt

Antologin ”Klimat och moral” är bitvis frustrerande

Publicerad 2021-10-17

Magnus Linton är redaktör för antologin ”Klimat och moral”.

I New York finns ett galleri vars golv sedan 70-talet är täckt med ett tjockt lager jord. Under de tidiga åren var jorden full med liv: grässtrån spirade fram och sländor kläcktes. Idag är jorden död, i den artificiella miljön har myllan utarmats och bara en mineraldoft finns kvar.

I en fin text i antologin Klimat och moral använder konstvetaren Anna-Maria Hällgren det här verket av Walter de Maria att tänka med. Tänka kring vad som händer när jord görs om till mänsklig egendom och när tiden inte längre återskapar geologiska lager, utan bara finns där i form av en mänsklig ”krononorm” som reglerar galleriets besökstider.

Jord-texten skapar ett tankerum i en antologi som i delar väcker frustration. Initiativet kommer från Institutet för framtidsstudier där flera av de nio forskarna har sin hemvist. Magnus Linton har i sin introduktion ett sjå med att föra in viktiga röster som fattas, samt presentera (och ibland släta över) antologibidragen.

Vissa av bidragen avspeglar ett starkt engagemang för miljön, andra – som John Broomes och Timothy Campbells – är sådär glasartade som analytisk filosofi kan vara. Deras kalkyler tycks gå ut på att vi inte ska ha dåligt samvete. Varför till exempel fundera miljöetiskt kring frågan om vi borde skaffa ett barn till – som i en framtid exponentiellt ökar trycket på miljön? Eftersom vi inte kan veta vilken grön teknik nästa generation kan uppfinna och hur framtidens folk kommer att leva är argumenten för ”miljöskam” otillräckliga, pläderar dessa herrar.

Att förbjuda djurindustrin vore emellertid det mest moraleffektiva beslutet i min mening

Med ”lässkam” söker jag vidare efter texter som kan hjälpa mig att tänka klimatmoraliskt snarare än att sluta göra det. Det handlar inte om längtan efter politisk konsensus. Filosofen Karim Jebari kommer till exempel fram till den obekväma tanken att det kan vara nödvändigt att satsa på kärnkraft ett tag för att snabbt kunna avveckla fossilbränslena. Med tanke på kärnkraftens i tid oöverskådliga miljöproblematik bär tanken emot – men samtidigt köper jag argumentationen om att prioritera.

På kort sikt är det kolet och metangasen som gör mest skada och måste bort, helst i går. Att förbjuda djurindustrin vore emellertid det mest moraleffektiva beslutet i min mening. Detta skulle inte bara reducera de idisslande djurens metanutsläpp utan även minska: 1) djurens lidande 2) skogsskövlingen 3) artminskningen 4) vattenbristen och 5) risken för nya zoonoser som covid. Det är synd att Julia Mosqueras upplysningsrika text om djurens plats i klimatfilosofin inte gör denna sak klar.

Kommer vi att hinna både fatta rätt beslut och genomföra dem? Där klimatteoretikern Andreas Malm i sin senaste bok Fossil Capital förordar visst våld mot oljebolagen, tror antologins Folke Tersman på internationella demokratiska instanser. Om bara rätt lagar inrättas finns incitamentet att leva upp till dem; den moraliska nyckeln är att veta att också andra bidrar.

Den fattiga delen av världen ”gör något” för miljön varje dag, de påverkar klimatet försvinnande lite jämfört med oss och de lider ofta för det

Statsvetaren Göran Duus-Otterström hanterar samma problematik på individnivå med hjälp av en ”reciprocitetsteori”: för att jag ska skippa flyget måste jag tro att andra också gör det, så att min lilla insats mångdubbleras och får verkan. Ett viktigt memento från Duus-Otterström är att vi som bor i rika Norr och Väst alltid kan vara övertygade om att andra ”gör något”. Den fattiga delen av världen ”gör något” för miljön varje dag, de påverkar klimatet försvinnande lite jämfört med oss och de lider ofta för det.

Jenny Andersson och Erik Westerholm påminner med genuint driv om att vi lever i en nufixerad tid, där mandatperioder gör det politiska ansvaret kort och där lycka handlar om att förverkliga sig själv i nuet. Detta ger ”business-as-usual”-tänkandet företräde. Mot kortsiktigheten ställer de Hans Jonas ”imperative of responsibility” som betonar vårt ansvar för framtiden. Jonas tankar synkar väl med Malcolm Fairbrothers, en sociolog som Linton ger ordet i sin introduktion. Fairbrother påtalar hur mycket bättre urfolk är på att praktisera en hållbar livsstil. Detta har att göra med själva synen på naturen och kommande generationer inte som något ”externt” att kalkylera med, utan som en del av livet och grunden för hur beslut kan fattas.

I en modern västerländsk kultur är detta istället något vi måste lära oss. Hans Jonas talar om att vi har ansvar för framtiden på grund av vår föreställningsförmåga. Och föreställningar  – gestaltade i form av konst och litteratur – bör därför kunna bidra till vår mentala omställning. Walter de Marias jordgalleri är ett exempel med sin motbild till den levande jord vi vill lämna vidare.

Följ ämnen

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.