Starkt, upprivande – och ibland komiskt

Vigdis Hjorth skildrar försöken att försonas med en sårad mamma

Publicerad:
Uppdaterad:
Vigdis Hjorth, aktuell med ”Är mor död”.
Foto: Sara Angelica Spilling
Vigdis Hjorth, aktuell med ”Är mor död”.

BOKRECENSIONER

Norska författaren Vigdis Hjorth gjorde skandalsuccé häromåret med romanen Arv och miljö, ett rasande angrepp på en högborgerlig familj som slöt sig om sina skamliga hemligheter. Hennes nya roman Är mor död, översatt av Jens Hjälte, skildrar försöken att försonas med en sårad åldrig mamma och borrar sig liksom Arv och miljö djupt ner i minne och psyke.

Romanens jag är en medelålders bildkonstnär som svek familjens förväntningar när hon som ung och nygift bröt upp från juridikstudierna och flyttade till USA med en amerikansk bildlärare.

När hon flera år senare återser hemstaden är hon en framgångsrik konstnär som visar sina målningar på ett prestigefyllt galleri. 

Men föräldrarna uppskattar varken hennes livsval eller hennes konst. Två triptyker som hon kallat ”Barn och mor” upprör dem starkt, särskilt modern känner sig socialt utskämd. Hon som varit hemmafru uppfattar konstverken som grymma nidbilder av henne själv som en misslyckad och bortvänd mor.

I 60-årsåldern är dottern tillbaka i Norge. Hon ska arbeta på en stor retrospektiv i hemstaden, men målandet går i stå. Hon börjar i stället stalka den 85-åriga modern, blir besatt av att få kontakt igen, förklara sig, berätta sin version. Också hennes konst tycks kräva förlossning, förlåtelse. 

Är mor död är en lång vindlande monologisk uppgörelse, cirklande kring minnet av modern, smärtsamma situationer då dottern kände sig förnekad, straffad, otillbörligt tuktad av sin oåtkomliga mamma. 50 år senare hukar sig den ohjälpligt olydiga dottern bakom en sten på en regnig kyrkogård och spionerar på modern och systern när de krafsar bort de bruna blommorna på faderns grav. Krypkör hukande bakom dem. Kartlägger (längtansfullt?) deras konventionella liv.

Det är starkt, intensivt och upprivande, ibland komiskt. Läsaren är helt i jagberättarens våld och Vigdis Hjorth är en mycket skicklig gestaltare. Jaget ”diktar” moderns rädsla, hat, tårar, det vet man hela tiden men låter sig ändå villigt föras med i det som känns som ett uppriktigt sökande efter sanning.

Alla har vi en mamma. Ändå känner jag ett slags främlingskap inför Hjorths mammabesvärjelser. Och som läsare intvingad i ett slags givet tolkningsschema: att uppror mot en ”borgerlig” familjs trångsynthet innebär frihet och växt, att psykoanalysens strålkastare mot mörklagda barndomsscener innebär förståelse för ett unikt jag. En process som antas leda till individens reformering.

Ibland tvivlar jag på allt det där. Kanske är det romanens tragikomiska tröstlöshet som spär på det tvivlet.

Den fråga jag i stället bär med mig efter läsningen, och fortfarande funderar på, är vad förlåtelse och försoning egentligen innebär. Är förlåtelse viktigare att få, än att ge? Dottern i romanen kräver den, alltmer desperat, bakom moderns stängda dörr.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.