Självlysande rapporter från helvetet

Sven Anders Johansson golvas av Andreas Lundbergs triptyk som synliggör samhällets systemskifte

Publicerad 2021-04-16

Medan Lars Norén skrev från våningen i Vasastan, gården på Gotland och Europas alla teaterhus, sitter Lundberg – när han inte får några timmars jobb på demensboendet – i en tredjehandslägenhet med neddragna persienner, utan pengar till hyran, utan mod att ens gå ut, skriver Sven Anders Johansson.

Då och då händer det att man ställs inför en bok som är så stark att den får allt runtomkring – alla dessa utspel, snackisar och kändisbråk – att framstå som oväsentligt. Andreas Lundbergs Gerontion är en sådan bok. Avgrundsdjup. Självlysande. 

Boken avslutar den triptyk som inleddes med Storm i den pelare som bär 2016, och fortsatte med Ofarbar tystnad 2019. Förlaget kallar det en romansvit – dagbokssvit hade kanske varit mindre säljande, men mer korrekt. De tidigare titlarna är hämtade ur dikter av Rilke och Celan, medan Gerontion (som på ett ungefär betyder ”gamling”) är titeln på en dikt av T.S. Eliot.

Så långt kan detta låta som ett ytterst litterärt projekt – Lundberg är översättare och förläggare (Alastor Press), och dagboksanteckningarna är fyllda av citat. Så ja, litterärt är det, men inte fiktivt, aldrig pretentiöst, och definitivt inte verklighetsfrämmande. Tvärtom är detta böcker för alla som någon gång varit nere på botten. Och kanske ännu mer för dem som inte har det.

Den första boken är en hudlös skildring av en akut och djup depression. Jaget har länge dragits med depressiva tendenser, men när frun vill skiljas bryter han ihop. Självmordet är nära, men i stället hamnar han på psykakuten. Får omsorg och elchocker. I efterhand hittar han anteckningar från tiden i sin egen mobil – det är de som blir boken.

Förtvivlad gudsåkallan varvas med alkoholabstinens; hat och självhat med klostersysslor

Den andra boken skildrar en vistelse på ett kloster i Skåne. En tillfällig respit från omvärldens krav och burkade skratt. Förtvivlad gudsåkallan varvas med alkoholabstinens; hat och självhat med klostersysslor. Detta är den mest inåtvända och statiska av de tre böckerna, med ett bildspråk som ibland nästan ställer sig i vägen för sig självt. Något annat, förstår man, vore inte möjligt.

Den sista boken beskriver ett slags återtåg ut i vardagen. Arbetsförmedlingen kan erbjuda ett timvikariat på ett demensboende. Intressant nog leder det till en tillvaro där jaget pendlar mellan rollen som patient under ”meningslösa seanser” i psykiatrin, och som vårdare av människor som glömt vilka de är.

När de tre böckerna nu kan läsas i en följd är det som att något nytt blir synligt: samhället. Det fanns där givetvis även i de tidigare böckerna: psykvården som trots allt fångade upp en människa på väg att dö, nunnorna som gav honom en tillflyktsort. Men i Gerontion är samhället både mer framträdande och mer dysfunktionellt. Fattigdom, bostadslöshet, ensamhet – för den som faller hopar sig problemen. I den situationen blir jobbet med de dementa extra intressant. Det blir möjligt att spegla sig i dem. 

I den första boken finns en passage där dagbokstexten försöker övertala jaget att ”göra det”. ”Sluta skriva och gör det nu.” Skriften är alltså både ett argument för självmordet och det sista skyddet mot detsamma. Jag tror det är där storheten ligger: att de tre böckerna lyckas förmedla den laddningen till läsaren. Det är märkligt. Jag tänker på Mikael Strunge, som finns med på ett hörn, och Jobs bok, en annan referens – ungefär så stor är spännvidden.

Poängen är inte att hans belägenhet är mer sann eller äkta än Noréns. Men positionen har betydelse för vad man ser

Ibland påminner det om Noréns dagböcker: de litterära referenserna, dödsmedvetandet, det absoluta gehöret. Men medan Norén skrev från våningen i Vasastan, gården på Gotland och Europas alla teaterhus, sitter Lundberg – när han inte får några timmars jobb på demensboendet – i en tredjehandslägenhet med neddragna persienner, utan pengar till hyran, utan mod att ens gå ut. 

Poängen är inte att hans belägenhet är mer sann eller äkta än Noréns. Men positionen har betydelse för vad man ser. En kort reflektion över en kollega är ett bra exempel:

”Hon jobbar också timmar, har inte råd att leva på pensionen. Fyrtio år inom vården. Rädsla, inte bitterhet. ’Vad händer om jag blir sjuk? Jag förstår inte hur det är tänkt.’ Jag tänker att hon då kan gå och sätta sig i soffan bland de andra. Hon behöver inte ens åka hem emellan. Stigen smalnar mellan bergväggen och stupet. Den leder ingenstans.”


Några korta meningar synliggör ett helt systemskifte. ”Jag förstår inte hur det är tänkt” – den rörande tilltron till en politisk tanke som inte längre finns … Fortsättningen gör något annat, något som bara litteraturen kan. Tolkar, drar ut de nattsvarta implikationerna. Översätter kollegans situation till en bild, uppdagar något närmast allmängiltigt.  

Det anmärkningsvärda med Lundbergs bilder är att de aldrig framstår som utsmyckning, alltid som nödvändiga uttryck. ”I så många år såg jag bara avigan, ett kaos av svarta trådar.” Ja, är det inte så depression fungerar? Man ser bara avigan, som är lika reell som rätsidan. ”Men det måste vara mönster, fastställt mönster, kontrollerande mönster. Det är i oss och vi i det, sammanvävda.” 

På det sättet är Lundbergs skrivande hela tiden invävt i en fysisk tillvaro, men också mättat av en religiös – eller metafysisk – förtvivlan. Han kommer inte undan Gud, men tron besegrar inte meningslösheten. ”Ateism. Ta ett tal, vilket som helst, men du måste multiplicera det med noll.” Men även om allt blir noll, är det som om själva skrivandet ibland snuddar vid, eller redan befinner sig i, en större mening: ”Jag vet inte var den här meningen slutar när jag börjar skriva den. Men den är redan skriven, där, väntande på sidan.”

Ångesten och självhatet är lika starka som tidigare, men här finns också något annat. En minimal mening


Böckernas lågmälda humor kan också förstås i det perspektivet. Ofta uppstår den genom kontrasteffekter. Som vid det första mötet med den nya arbetsplatsen: ”Ett demensboende i förorten. En hög byggnad av betong, könsord och svordomar klottrade vid entrén. Kuk, böghora, sorg. ’Välkommen!’ säger en kvinna i rött med milda ögon.” 

I förordet till Ofarbar tystnad beskrivs den planerade triptyken som Helvete, Skärseld och Himmel. Det är svårt att se Gerontion som ett himmelrike, men tanken är ändå inte orimlig. Ångesten och självhatet är lika starka som tidigare, men här finns också något annat. En minimal mening. Naket liv. 

”Hopp finns snarast i de tröstlösa konstverken” skrev Theodor Adorno angående konstens möjlighet att förmedla hopp. Hans tanke förklarar varför Lundbergs böcker kan ha en sådan paradoxal lyster. De är rapporter från helvetet, utan ett uns av förljugenhet.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.