Gruvbolagens nya Mecka

Publicerad 2013-09-17

Så har Sverige blivit landet där företag gräver billigast

När gruvboomen plötsligt briserade stod medierna pinsamt länge handfallna. Under flera år har antalet prospekteringar skjutit i höjden. Mer eller mindre seriösa gruvbolag har i stor skala lockats till Sverige, som efter en rad långtgående politiska beslut blivit världens billigaste och mest attraktiva land att gräva i. Billigare än Uzbekistan, säkrare än Kongo, lägre skatter än Elfenbenskusten.

En orsak till mediernas tystnad kan förstås ha att göra med bristen på kunskap. Det har länge varit stiltje i mineralbranschen, och få redaktioner har personal med kunskap om lagstiftningen och företagen. Men en annan orsak är också bristen på idéproduktion, att det liksom inte finns någon uppdaterad överbyggnad kring svensk råvaruindustri i dag. Gamla sanningar har en tendens att dröja sig kvar för länge, och föreställningen att den tunga industrin skapar arbetstillfällen och välstånd för alla måste kanske revideras. Men det är inte gjort i en handvändning, och när nyhetsjournalister ska ta sig an ett ämne som gruvindustrin är det lätt hänt att bevakningen går näringens ärenden. Det är i allra högsta grad sant när det gäller många norrländska medier.

Arne Müller, programredaktör och journalist på Västerbottensnytt, är ett av undantagen. När de flesta fokuserat på eventuella arbetstillfällen har Müller konsekvent gått lite längre. Efter att i flera år ha bevakat gruvfrågan har han nu gett ut boken Smutsiga miljarder, faktiskt den enda aktuella bok som sammanfattar denna viktiga och komplicerade fråga.

Med underrubriken Den svenska gruvboomens baksida förekommer han kritiken från dem som vill ha honom till olyckskorp, för detta är reportagen som vanligtvis inte görs, och informationen som oftast undanhålls. Det här är motvikten mot gruvbranschens och regeringens propaganda.

Flera förändringar i minerallagstiftningen i kombination med högre världsmarknadspriser har de senaste åren lockat en mängd mindre gruvbolag till Sverige. Påhejade av regeringen, Bergsstaten, SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) och branschorganisationen SveMin lockar vi utländska lycksökare med världens högsta avkastning på investerat kapital (Världsbanken 2011), världens näst bästa företagsklimat för gruvföretag och världens lägsta effektiva skattesats (Fraser Institute 2012). Lägg därtill statens beredvillighet att satsa offentliga medel på infrastruktur åt bolagen. Cirka 200 prospekteringar om året får tillstånd av Bergsstaten, nästan inga får nej.

Medan Australien höjt sin mineralavgift till 30 procent har vi sänkt vår till 0,05 procent.

Arne Müller åker Norrland runt och tittar på både aktiva, nedlagda och planerade gruvor och hittar skandaler av både stora och små mått. I Blaiken godkändes en gruva trots att Naturvårdsverket sade nej. Nu kostar saneringen 200 miljoner kronor och bolaget har gått i konkurs. I Tärnaby har regeringen valt gruvnäringen framför rennäringen, trots att Sverige förbundit sig att respektera urbefolkningens markrättigheter och det prospekterande bolaget saknar pengar och är under utredning av Ekobrottsmyndigheten. I Hornträsket släppte Boliden först ut stora halter tungmetaller och slog ut allt liv och försökte sedan komma undan både granskning och åtgärder. I Malmberget skakar de boendes hus sönder och LKAB slingrar sig undan ansvar. Arne Müller skriver rakt och bra, redovisar alltid källor och citerar sina intervjuade. Det finns inget konstfullt över denna bok, men den är ändå starkt berörande.

Sammantaget skapar Müllers alla exempel en känsla av att vi lever i en bananrepublik där såväl tillståndsgivningen som överprövningen sköts av en liten klick och näringen tillåts ha ett mycket stort inflytande över både lagstiftning och tillämpning. Vid åtminstone ett par tillfällen har beslut om provbrytningar rivits upp efter att SGU har klivit in och - trots att de berörda områdena funnits på Natura 2000-listan eller redan varit riksintresse för rennäringen - utropat de aktuella fyndigheterna till riksintressen för gruvnäringen.

Ett sådant - det vet vi efter ett aktuellt regeringsbeslut - väger alltid tyngre i samhällets ögon.

Arne Müller är som bäst när han tar itu med politiken och plockar isär regeringens så kallade ”Mineralstrategi”, ett ensidigt och illa underbyggt försvarstal för rovdrift och kortsiktig exploatering. Det offentliga samhället tycks ha svurit fast sig själva vid gruvnäringens fördelar. Avvikande röster viskar i periferin.

Vad vi skulle behöva är en bredare debatt om vad vi ska ha vår natur till, nu när samhällsbygget i någon mån faktiskt är färdigt och varje ny exploatering egentligen mest handlar om att skapa ekonomiskt mervärde åt privata bolag.

Fotnot: Uppdrag granskning sänder i morgon ett reportage om gruvnäringen i Sverige. SVT1 kl 20.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.