Så monterar man ner en demokrati

Torsten Kälvemark läser en initierad skildring om hur Viktor Orbáns politik inspirerar Europas blåbruna krafter

Publicerad 2018-08-21

Ungerns premiärminister Viktor Orbáns nationalpopulistiska politik används som handbok för sverigedemokrater och liknande krafter runt om i Europa.

Den 19 juli blev den ungerske premiärministern Viktor Orbán varmt välkomnad i Jerusalem. Det var samma dag som Israels parlament godkände den kontroversiella nationalstatslagen, ett dokument som så många i omvärlden betecknat som ett steg bort från demokratin. EU protesterade mot beslutet men Ungerns politiska ledare hade som väntat ingen invändning.

Den israeliska tidningen Haaretz betecknade mötet mellan Orbán och premiärminister Netanyahu som en träff mellan två ”soulmates”. Här omfamnade två extremnationalister varandra i en närkontakt som båda hade att tjäna på.

Orbán kunde låtsas som om antisemitismen var död i hans hemland och Netanjahu kunde ta ytterligare ett steg i sitt projekt att splittra EU i politiken kring Mellanöstern. Dessutom förenas båda i sin avsky för den ungerskfödde judiska filantropen George Soros som i både Israel och Ungern gett stöd åt institutioner som främjar demokrati och mänskliga rättigheter.


Joakim Medins bok om Ungern av i dag är en initierad skildring av ett land där den politiska ledningen både vill vara med i internationella gemenskaper (EU och Nato) och samtidigt vara fri att överge dessa gemenskapers värdegrunder när det passar den egna nationella ideologin. Den visar också hur manipulerad historia och subtila främlingsfientliga signaler kan få en befolkning att sluta upp bakom en illiberal politik.

I den historieskrivning som Ungerns ledning främjar är 1920 års Trianonavtal en viktig symbolfråga. Det var då som en ny europeisk gränsdragning i det första världskrigets spår fick stora ungersk-språkiga regioner att hamna i nya länder. Detta nationella trauma utnyttjar nu Orbán med en exempellös fräckhet. En miljon pass har delats ut till etniska ungrare i grannländerna som då också får rösträtt i de ungerska parlamentsvalen, något som anses gynna det allsmäktiga regeringspartiet Fidesz.


Den 28 juli i år höll Viktor Orbán ett tal inför studenter i en ungerskspråkig region i Rumänien. Talet är ett tydligt uttryck för hans ambitioner. Han utlovade där en ny kulturell era som innebär att Ungern stärker sina nationella och kristna rötter. Det betyder också att man vill knyta närmare band till de gamla ungerska regionerna i grannländerna. Han framhöll i talet att Ungern är ett land med 10 miljoner invånare men ”en nation på 15 miljoner”.

”Mot den här bakgrunden är det förstås inte svårt att begripa att Ungern blivit ­något av ett mönsterland för många sve­rigedemokrater.”

Den vidgade ungerska ”nationen” finns alltså också i Serbien, Slovakien, Rumänien och Ukraina. Redan finansierar hans regering ungerskspråkiga förskolor utomlands. Det är mot bakgrund av viljan att stärka de kulturella banden med ”moderlandet” som de styrande i Budapest är ursinniga över den nya utbildningslag som hotar minoritetsspråken i Ukraina. Och det är därför som Orbán i sitt tal förutspår att Ukraina aldrig kan bli medlem av vare sig Nato eller EU. Underförstått: det kommer han och hans parti att se till.

För Orbán är Centraleuropa något helt specifikt. Det är ett förbund av nationalstater som slår vakt om sin speciella identitet medan Västeuropa upplöses under migrationstryck och multikulturalism. Han ser två internationella politiker som viktiga i samtiden: Donald Trump och Vladimir Putin. Trumps -stora förtjänst ligger i att han slår sönder den multilaterala världsordningen och Putin är mannen som säkrar Europas energiförsörjning genom de ryska gasprojekten.


Så där håller han på. Jag citerar ur hans aktuella tal eftersom det på varje punkt bekräftar det som Joakim Medin skriver om i sin bok. Bryssel styrs enligt Orbán av byråkratiska eliter och den liberala pressfriheten i västvärlden är i själva verket en förtäckt censur under den politiska korrekthetens hycklande diktatur.

Mot den här bakgrunden är det förstås inte svårt att begripa att Ungern blivit något av ett mönsterland för många sverigedemokrater. Joakim Medin berättar i sin bok om hur några ur det gamla järnrörsgänget nu blivit invandrare i Budapest.

Det gäller Erik Almqvist och Kent Ekeroth, den senare för övrigt en man som från den svenska riksdagens talarstol på bräcklig ungerska hyllat Viktor Orbán som Europas räddare. Över huvud taget har den ungerska huvudstaden nu blivit ett centrum för en blåbrun röra som dessvärre hotar att sprida sig också till andra länder i regionen.


För det är ingen tvekan om att Viktor Orbáns nationalpopulism är något som inspirerar andra krafter runt om i Europa. Det är som Joakim Medin säger: här finns nu en handbok för hur man smidigt kan montera ner den liberala demokratin. Att Polen är inne på samma linje är uppenbart. Och de så kallade Visegradländerna: Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern kommer att vara ett block i EU som inte bara Netanjahu utan också Putin och Trump kommer att utnyttja för sina splittrande syften.

Det är val till Europaparlamentet nästa år och Viktor Orbán manar redan nu alla rättänkande krafter att lägga sin röst på ett motstånd mot det han kallar Soros-planen: den som enligt honom går ut på att föra in Europa i en post-kristen och post-nationell era.

I den kampen ser han sig själv som ledare. Han vet förstås att han har många följare. En del av dem står också på de svenska valsedlarna.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.