Ett mästerligt misslyckande
Jack Hildén läser Joan Didions reportage från USA:s 70-tal
Publicerad 2017-11-16
Ibland kan det kännas som att ingen kan tillgodogöra sig något historiskt om det inte får etiketten ”kusligt aktuellt”, eller ”lika tänkvärt i dag som då”. Eller något av alla andra uttryck som utgår från att det vi tar del av måste gå att koppla till exempelvis SD:s framfart för att vara legitimt.
Ett något begränsande perspektiv, och Joan Didions Anteckningar är urtypen av bok som kommer att få liknande omdömen. Den gestaltar ett USA som i dag verkar vara på väg att slitas i två delar.
Och visst ligger det något i kopplingen. Men Didions resereportage är fullt läsbara som dokument, som litterära skildringar av landskap och människor. Att politisera hennes texter alltför mycket kan vara en otjänst, eftersom man med det ofta hoppas på att väcka ensidiga, dogmatiska argument som Didion avskyr och aldrig har skrivit.
Hennes Anteckningar är just anteckningar, från två reportageresor i den amerikanska södern och västern på 70-talet. Inget av reportagen blev dock som hon tänkt sig, och publicerades aldrig.
Vad syftet med resorna var blir heller aldrig helt klart, vilket Didion tidigt framhåller. Ingenting särskilt ”hände” i New Orleans just då, inte ens några anmärkningsvärda naturkatastrofer. Men hon hade en bild i huvudet och försökte förstå den, vilket väl också är vad som händer.
Jag har själv varit på några av platserna hon skildrar, som Birmingham och New Orleans. Jag minns just den fuktiga värmen och den där särskilda dyiga, överväxta stämningen som präglar den amerikanska södern och som får agera fond i filmer och tv-serier.
Självklart är Joan Didion en mästare på att förmedla den stämningen. Hon laddar beskrivningar av iskaffe och gravida tonåringar med samma utmejslade stilistik, det som brukar gå under begreppet new journalism. Lakoniska betraktelser varvas med drastiska, underbara konstateranden som: ”Apropå bordellen: att se horhus som ett naturligt inslag i samhällsordningen går hand i hand med att sätta kvinnan på piedestal”.
Och apropå språket så har Magdalena Sørensen gjort en mycket fin översättning som lyckats behålla den släpiga, amerikanska tonen.
Så fortsätter resan, med kapitlen indelade efter vilken stad hon beger sig till härnäst: ”På väg från Biloxi till Meridian”. Det blir tydligt att anteckningarna faktiskt är så fragmentariska och lösryckta som de flesta säkert har gjort sig skyldiga till när ens huvud är lutat mot bilfönstret, och man ser ett okänt landskap passera förbi.
Det blir stundtals för distanserat, och framför allt för tillfälligt, för att man ska orka bry sig. Didions distanserade stilistik är inte optimal för att upptäcka nya platser och nya ansikten hela tiden. Långa citat klipps in utan särskild kontext, man får en genomgång av vad som stått på olika skyltar. I vissa fall säger det något om exempelvis rasistiska värderingar, i andra fall är det tråkigt. Reportagen blev ju aldrig skrivna. Didion återvänder ofta till detta misslyckande. De letar efter William Faulkners grav, men hittar den inte.
Hon är för trött och malplacerad för att orka göra det arbete hon planerat: ”Alla journalistknep jag någonsin tillägnat mig var som bortblåsta i Södern”. Som vanligt hos Didion blir det inte en berättelse om det man på förhand föreställer sig. Tur är väl det.
