Grekiskt sex på steroider
Djärvt och provocerande om antikens samliv
Publicerad 2017-12-31
Den som tror att det antika Grekland var den västerländska civilisationens vagga – vilket jag själv inte gör – undrar förstås hur de gamla grekerna hade det i sängen. Om detta ämne har Eva-Carin Gerö, Sveriges första kvinnliga professor i antik grekiska, skrivit boken Grekisk Eros – Kärlek och sexualitet i det antika Grekland.
Hennes text har rådbråkats grundligt av formgivaren Patrik Sundström. Det traditionstyngda bokförlaget Atlantis tycks ha gett honom ett dubbelt uppdrag. Dels att skänka boken en sensuell, erotisk känsla med hjälp av sammetslent omslagspapper, en kurvig, snirklig typografi och en riklig användning av färgerna lila och guld – som får hela boken att framstå som en av de där lite dyrare erotikshopparna med överklassraffset och lyxdildos.
Dels att få professor Gerös i grunden rätt korta text att förvandlas till en fullängdsbok med hjälp av en massa kapitelindelningar, blanksidor, mängder av illustrationer (som dock saknar ordentliga presentationer) och andra tricks ur formgivarens trollerilåda.
Ett exempel på denna steroidbehandling är kapitel 12, ”Sexleksaker”, som består av en halv sida rätt innehållslös text av Gerö, ett ungefär lika långt citat ur en antik text samt en sida med kapitelrubrik, två blanksidor och en sida med en bild av en kruka och bildtexten ”Kvinna vattnar fallosplantor.”
Det gör mig inte klokare, och det gör inte heller de många citaten från det tyska industrirockbandet Rammsteins låtar. Även om jag personligen älskar Tils Lindemanns texter, känns de här mest som utfyllnad.
Denna känsla av fusk besmutsar också delar av innehållet. Nästan inget utrymme ges åt det faktum att den frie mannen – medborgaren/människan – i det antika Grekland var toppen på en hushållspyramid av ofria fruar, barn, slavar och andra husdjur som han i princip kunde våldta när han hade lust.
Tvärtom hävdar författaren i namn av det ”allmänmänskliga” att den grekiska sexualiteten nog i praktiken och vardagen var rätt lik den i vårt samhälle (”En viol är en viol och en människa en människa”). Jag hoppas – vid Zeus! – att hon har fel.
Intressantare är de delar som handlar om Gerös expertområde: det antika grekiska språket. Avsnitten om metaforik och namngivande är givande och tankeväckande läsning.
Dessutom blir texten djärv och provocerande när den närmar sig grekernas beryktade pedofili och dyrkan av ynglingens skönhet – något mycket främmande i vår kultur, där snarare tonårsflickan utgör det sexualiserade skönhetsidealet.
Gerö vågar sig så långt ut på detta infekterade område att hon citerar den omstridda tidskriften Destroyers utgivare Karl Andersson om skönhet; och hon slirar genom frågor om prostitution och ungdom som skönhetsnorm utan att visa tecken på minsta moralisk tvehågsenhet.
Bland Eva-Carin Gerös inspirationskällor finns Camille Paglia och Friedrich Nietzsche. Hennes Grekisk Eros andas samma kärlek till antiken och motvilja mot kristendomen, samma dyrkan av den ungdomliga skönheten och förakt mot all blodlös njutningsfientlighet.
Så kan det få vara. Men hennes framställning fläckas av att den undviker faktumet att denna lycka, då som nu, endast tillkommer ett privilegierat fåtal.
