De ljuger ju så bra

Publicerad:
Uppdaterad:

BOKRECENSIONER

Torsten Kälvemark om Putins propagandakrig i Ukraina – och läromästarna Bush och Blair

1 av 2 | Foto: AP
Vem ska man tro på? Vladimir Putins Ryssland använder samma propagandateknik som USA gjorde före invasionen av Irak, menar Torsten Kälvemark. Skillnaden är att då gick flera svenska partiledare och ledarskribenter på lögnerna.

BOKRECENSION Stefan Olsson utgår i sin bok Vilseledning från det som de följande sidorna egentligen skulle bevisa: att den ena parten i Ukrainakonflikten alltid ljuger och att desinformation är något som Ryssland tagit till nya rekordnivåer.

Är det sant att ryssarna är världsmästare på att luras? Många minns ju hur USA:s utrikesminister Colin Powell 2003 visade upp små tuber med en vit substans i FN:s säkerhetsråd, ett led i en omfattande härva av lögner och vilseledning. I mediemogulen Rupert Murdochs 175 tidningar på flera kontinenter kom samtidigt varenda ledarskribent fram till att ett krig mot Irak var nödvändigt. En mer massiv desinformation har världen sällan skådat. Men flera svenska partiledare och ledarskribenter gick på den.

I ett förord till Olssons bok beskriver Johanne Hildebrandt en modern rysk hybridstrategi på följande sätt: Det första steget är att ta initiativet i informationssfären. Först därefter kommer attacker från luft, land och hav för att erövra området och slutligen ska den tagna makten konsolideras med politiska och diplomatiska medel.

Jomenvisst, det var ju precis den strategin som Bush och Blair följde när Irak invaderades 2003.

Inte ens ryssarna överträffar sina läromästare även om de tappert försöker. Självklart använder sig Kreml av lögner, propaganda och subtil påverkan – vi talar ju om en stormakt. Men de har ändå inte lyckats omvända en enda ledarskribent i den svenska pressen. Det tycker inte heller Stefan Olsson.

Det värdefulla i hans bok är genomgången av medierapporteringen i Sverige som han ur sitt perspektiv anser ha varit ganska balanserad. Även Aftonbladets kultursidor får ett välvilligt erkännande, inte minst för att det är dessa sidor som främst lyft fram det bekymrande högerextrema inslaget i ledningen för det nya Ukraina.

Stefan Olsson betonar faktiskt mer än de flesta etablerade debattörer det ultranationalistiska inflytandet på politiken i Kiev. Han nämner dock inte att Ukraina numera är det enda europeiska land som gjort det till en medborgerlig plikt att hylla de nationalistiska ”hjältar” som tidvis samarbetade med nazisterna. Det polska parlamentet har just utnämnt en del av dessa nationalister till folkmördare och satt president Porosjenko i en rävsax mellan europeisk demokrati och inhemska historieförnekare.

Självklart måste man hålla med Olsson om att en del av den ryska propagandan varit överdriven när den framställt regeringen i Kiev som en fascistisk junta. Men även Carl Bildt bidrog till motsatt vilseledning när han en gång karakteriserade partiet Svoboda som ”goda demokrater”.

Lika självklart kan man instämma i bokens skildring av folkomröstningen på Krim som en fars, med jasiffror av rent sovjetiska proportioner. Eftersom senare mer oberoende undersökningar ändå visat att majoriteten av Krimbor vill tillhöra Ryssland inger just denna övning i skendemokrati knappast något förtroende för Kremls manipulativa förmåga.

Trots en del förtjänster faller Stefan Olssons bok i stort sett inom ramarna för den numera ganska tröttsamma rundgången i en nästan sektliknande kamratkrets som slutat ifrågasätta sin egen ständigt tröskade analys av Putin och Ryssland. Av en disputerad forskare hade man faktiskt väntat lite mer av källkritik och ett bredare internationellt perspektiv.

Nu saknas referenser till Richard Sakwas internationellt väl mottagna analys av Ukrainakonflikten. De kritiska rapporterna från den panel inom Europarådet som granskat Kievregeringens rättsliga hantering av Majdanhändelserna och tragedin i Odessa nämns inte heller.

Stefan Olsson karakteriserar en federalisering av Ukraina som ”Putins mål”. Då glömmer han det internationella forskarupprop, med två amerikanska ekonomipristagare i spetsen, som förespråkat en lösning i just den riktningen. Man behöver inte kunna mycket om Ukrainas historia för att inse att detta också är vägen framåt. Men med tanke på hur hela Minskprocessen gått i stå, inte minst på den ukrainska sidan, finns det just nu inte mycket att hoppas på.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.