En annan värld är nödvändig, men hur?

Ann Charlott Altstadt läser ett manifest om vänsterns dilemma

Publicerad 2019-05-08

2016 var det 500 år sedan Thomas Mores ”Utopia” utkom, och här samlades människor vid Somerset House i London och höll upp sitt exemplar.

Den brittiske filosofen och filmproducenten Raoul Martinez uppmärksammade bok Frihet är en intressant fallstudie av vänsterns olösliga dilemma: Hur är en annan värld möjlig?

Hans problembeskrivning är let’s party like it’s 1999; som om det ännu vore sekelskifte med Chomskys stjärna i zenit. Finanskapitalets påverkansorganisationer kämpar framgångsrikt mot den folkliga demokratin; för avregleringar och marknadsexpansion, vilket lett till ojämlikhet i form av inkomstklyftor och extremt ojämlikt fördelat ägande. Alltmedan politiker och medier tillverkar samtycke.

Martinez är således fortfarande något så dagskontroversiellt som antiglobalist men även, på ett paradoxalt vis, en opportunistisk utopisk idealist. Han vill upplösa nationerna och förändra samhället genom att vi först omskapar oss själva.

Hans bärande tanke handlar, med utgångspunkt från forskning, om gener och social miljö som determinerande kraft. Den fria viljan existerar inte, så varken hög eller låg förtjänar sitt öde. Martinez resonerar kring brottslingen som det ansvarsbefriade offret med det underförstådda antagandet att läsaren tillhör de privilegierades skara som ska träna på medlidande och empati med det givna resultatet: låga och milda straff.

Martinez vill märkligt nog också förändra en värld som inte längre existerar. I dag är det ju främst borgerligheten och ytterhögern som misstror media och myndigheter medan vänstern lierat sig med eliterna i gemensam kamp, mot vad som uppfattas som fascism.

Han verkar ta för givet att brott handlar om brist på livets nödtorft och utövas uppåt i samhället, mot grupper som får för sig att läsa denna bok.

Men i exempelvis Sverige är motivet för förortens gängkriminella snarare massor av snabba cash. Och det är både en gravt felaktig som förolämpande tankefigur att klumpa ihop människor i socioekonomiskt utsatta miljöer som potentiella brottslingar.

De relativt låga och milda straffsatserna i vårt land uppmuntrar ju till seriekriminalitet ofta med socioekonomiskt utsatta som brottsoffer.

Beteendegenetikern Amir Sariaslan, med flera, har på Karolinska institutet genomfört omfattande, internationellt uppmärksammade studier av hela populationer; tvillingar, syskon, kusiner med mera. Men utan att finna det orsakssamband mellan socioekonomiska faktorer och kriminalitet, som Martinez tar för givet. Variationen kan i stället till största delen förklaras av ärftlighet men även förstås av miljöfaktorer, dock inte av socioekonomisk art.

Så mer empatiskt verkningsfullt, gentemot både kriminella och deras offer, vore att satsa forskningsresurser på att fastställa bakomliggande orsaker till brottsligt beteende och sedan genomföra väl utvärderade riktade samhällsinsatser.

Martinez har dock rätt i sak; vi väljer vare sig gener eller social miljö; vilka vi är och blivit.

Men att då också förmågan till medlidande och empati måste vara determinerad, är inte hans enda felslut. Att förståelse kring gener och social miljö ska få finanskapitalet att bli snälla, och gå med på regleringar – skatter – är för korkat för att kommenteras. Och i själva verket har vi inte en aning om människors olika förmågor, just på grund av gener och social miljö, att lyfta sig över sin bestämmelse.

Enligt bland annat den svenska kriminalvårdens statistik är det, tvärtemot Martinez antagande, mer sannolikt att återfalla i brott vid kortare än längre fängelsestraff, vilket bland annat kan bero på att olika former rehabilitering inte hinns med.

Martinez verkar inte heller ha funderat över att även brottslingar från de övre skikten han fördömer, finanselitens skurkar och krigsförbrytare som expresident Obama, måste ses som ansvarslösa offer.

Martinez vill märkligt nog också förändra en värld som inte längre existerar. I dag är det ju främst borgerligheten och ytterhögern som misstror media och myndigheter medan vänstern lierat sig med eliterna i gemensam kamp, mot vad som uppfattas som fascism.

Och Martinez nämner bara i förbigående nätet, fast den nya offentligheten omkullkastat den mediemakt han utreder; eliternas sanningsmonopol. Han tar heller inte upp motsättningen mellan globalism och nation som skär genom partier, höger och vänster, folk och eliter. En av Trumps första åtgärder var ju att skrota det av vänstern kritiserade ttip-avtalet.

Trots det globala kapitalets hot mot demokrati och jämlikhet vill Martinez upplösa gränserna i tron att det ska åtgärda rasism och förbättra villkoren för emigrantströmmarna. Men han hänvisar inte till nationen i sig som stöd för sin sak, utan till patriotismen i form av USA:s utrikespolitik; det vill säga imperialism. Han tar upp 50 störtade regeringar och invasionen av Irak 2003, som fixade Dick Cheneys oljekontrakt. Men inte nationens undergång i olika religiösa och klanbaserade gruppers rivaliserande våldsamma kaos. Så hur kan Irakkriget motivera att nationerna bör upplösas?

Martinez arbete är i sig själv en förklaring till de uteblivna folkliga upproren. Vi accepterar det oacceptabla då vare sig politiker eller opinionsbildare förmår prestera trovärdiga alternativ. Han skriver om marknadskrafternas seger, även över vårt medvetande, men utan att se att det gjort honom och vänstern till kristna sinnelagsetiker; de goda gärningarna men utan hänsyn till dess konsekvenser. Thatcher lyckades faktiskt skapa en ny människa då, som Martinez visar, ägandet förändrar oss. Hon var alltså, till skillnad från dagens vänster, materialist.

Så den stora frågan kvarstår: Vi vet att en annan värld är nödvändig och att den borde vara möjlig, men vad ska komma i stället och hur? Förlaget kallar boken ett manifest för radikal förändring, medan jag läser ännu en oavsiktlig plädering för status quo.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.