Vackert om lyckan i att trots allt få bli pappa

Kristofer Folkhammar lyckas skriva om kärleken till sitt barn utan att det blir jolmigt

Publicerad:
Kristofer Folkhammar (f. −83), aktuell med ”Är det barnen, baby?”, som är hans femte roman.
Foto: Mike Karlsson Lundgren
Kristofer Folkhammar (f. −83), aktuell med ”Är det barnen, baby?”, som är hans femte roman.

BOKRECENSIONER

Hur får man ihop tillvaron när man har fått barn? Det är en av de återkommande frågorna i kulturen, och det brukar vara reserverat för kvinnor att ställa den. Bara det senaste året har det kommit ut en rad skönlitterära skildringar av den livsförändrande upplevelsen att bli mamma, och om hur allt ska gå ihop – skapandet, jaget, de olika roller man plötsligt tvingas jonglera när ett barn ständigt behöver del av ens tid.

En ovanligare fråga är hur allt ska gå ihop när man blivit pappa. Det har så klart sina förklaringar, både i att det lilla barnet är så kroppsligt bundet till modern, och för att fäder både historiskt och i dag helt enkelt inte låtit sina liv påverkas i lika hög grad av att de fått barn. Men den existentiella svindeln finns givetvis även hos pappor. Den är bara mindre skildrad.

Att läsa Kristofer Folkhammars Är det barnen, baby? känns därför uppfriskande.

I dess ramhandling skriver bokens jag ett brev till en vän, under en lång varm sommarnatt. I rummet bredvid sover hans drygt ettåriga dotter, och det är om henne en stor del av brevet kommer att handla. Om vägen till föräldraskap, som går via insemination tillsammans med en tjejkompis, och den första tiden som pappa.

Men också om hans velande mellan två män, mellan trygghet och åtrå. Om att som ung komma ut som homosexuell och hur den processen fortfarande påverkar tillvaron, om att navigera i storstadens kulturmedelklass när man själv har en helt annan bakgrund, om hur man förhåller sig till att omgivningen tar för givet att barn föds in i heterosexuell tvåsamhet. Om att på alla plan göra sig fri från skam. Och om hur man undviker att föra över alla dessa grubblerier på sitt barn.

Trots det lyckas Folkhammar ge sin skildring av faderskapet en stark känsla av allmängiltighet

Texten består av korta stycken, fritt flödande tankar, minnen och associationer. Under läsningen tänker jag ibland på Knausgård och hans skildring av småbarnsåren, som när bokens jag konstaterar att kärleken till ett barn i så hög grad är praktisk och beroende av tid, logistik och rutiner, ”en konstig skärningspunkt mellan kärlek och plikt”. Att kärlek kan ta sig uttryck i att ha total kontroll över vad som ligger var i skötväskan och hur man snabbt kommer åt det med bara en hand.

Men omsorgen om barnet får här en annan klangbotten mot bakgrund av omständigheterna: bokens jag lever med en ständig känsla av att vara avvikande – en känsla som ibland också bekräftas av samhället, i exempelvis möten med vården. Trots det lyckas Folkhammar ge sin skildring av faderskapet en stark känsla av allmängiltighet. Kanske beror det på tonen, som hela tiden är stillsam, prövande, öppen.

Men mest av allt beror det nog på den alldeles ogarderade kärleken till dottern, som skildras finstämt och ömsint utan att någonsin bli jolmig. ”Tänk att vi blev pappor”, skriver bokens jag till sin vän, och det är en mening som liksom rymmer allt: en vardaglig och samtidigt storslagen lycka, en förundran över livet och kärleken. Det är väldigt vackert.

Kristofer Folkhammar är kritiker i Aftonbladet, därför recenseras boken av Therese Bohman, kritiker i Expressen.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.