Dynamiskt storverk av en fantastisk hjärna

Kristoffer Leandoers essäer söker litteraturens drivkrafter

Amelie Björck

helskärm

I uppröjningsarbetet efter min pappas bortgång för många år sedan återfann vi det kartotek han använde för att skriva sitt magnum opus Romanens formvärld.

Boken, som använts rätt mycket i litteraturundervisning, var hans försök att ta ett helhetsgrepp på romankonstens tekniker, genom konkreta exempel från hundratals litterära källor. Här fanns alltså grundarbetet samlat i en handfull bruna boxar: gulnade kort där han för hand noterat narrativa särdrag tillsammans med uppgifter om upplagor och sidor.

De digitala teknikerna har förenklat detta slags kartografi kolossalt. Men inte desto mindre krävs det en hjärna av särskilt snitt, både för att samla ihop ett sånt massivt upplag av iakttagelser och för att i bokform dra en röd tråd genom härligheten så att andra kan ta del.

Jag tänker med avund och förundran på detta under läsningen av Kristoffer Leandoers nya storverk L-ngta hem, l-ngta bort. Hur är Leandoers fantastiska hjärna månne funtad?

Personregistret i den nya boken omfattar ett femhundratal namn och ingen gång ifrågasätter jag vad Mallarmé, Ursula K. Le Guin, Lana del Rey och de omkring 497 andra egentligen har med varandra att göra. Essäformen vet svaret när den tråcklar sin tråd mellan dem. Allt hänger ihop med allt – och givetvis med bokens tema.

Leandoer har vid det här laget skrivit tre tjocka essäböcker som i tur och ordning hävdat att masken (som man gömmer sig bakom eller river av); barndomen (som man lämnar och återkommer till), och nu längtan hem eller bort är den nod som i själva verket all litteratur kretsar kring. Jag har trott honom varje gång.

Och varför inte: det finns ju faktiskt en gemensam dubbelhet hos masken, barndomen och längtan. Viljan att stanna i det välkända står mot viljan att kasta sig ut. De tre volymerna kanske borde samplas ihop till en enda för att komma sanningen om litteraturens drivkrafter närmast.

Samtidigt är det nog den nya bokens tema som tydligast drar in också läsaren i dynamiken. ”Med en bok i handen visar man att man längtar bort: Hamlets bok är ett handgripligt uttryck för hans missnöje med sin situation”, skriver Leandoer. Läsandet öppnar portaler av annanstans i här-och-nuet: ”Litteraturen skapas – både i skrivögonblicket och i läsögonblicket – av rymmare i tyst samförstånd.”

Det är som uppmärksam, nyfiken och mönsterseende läsare – och som benådat ledig skribent – Leandoer skrider till verket. Inledningsvis handlar boken om själva skriftens tendens att röra på sig och hitta nya sammanhang, genom översättning. Har någon skrivit så vackert om översättning?

Paradexemplet är förstås Bibeln som i reformationens skede översattes till folkspråken som därmed berikades och formades i mötet med stor litteratur. Annars är det i detta avsnitt Ovidius som är den återkommande figuren – hans Metamorfoser har med tiden hittat sin plats i de flesta av världens språk, men själv satt gubben halva livet i ofrivillig exil och längtade hem.

I bevarade brev från den lilla orten Tomis, vid Svarta havet i romarrikets absoluta utkant, bönfaller Ovidius Kejsaren om att få komma hem och vännerna i Rom att inte glömma bort honom.

Han berättar att han försökt skriva dikt på lokalspråket ”getiska”, vilket Leandoer ser som tecken på en bottenlös ensamhet: ”I sin glupande hunger på respons har han inte ens dragit sig för att skriva på barbarernas språk. Just nu skriver någon på vårt språk av exakt samma skäl, just nu är min svenska någon annans getiska.”

Temat längta hem-längta bort vecklas härefter ut i ytterligare en rad dimensioner. Det handlar om exilerfarenhet och hemvändande, om flykt från frihet och till Gud (Calvin), om längtan till drömmens Paris (symbolisterna), om flykt från ansvar (i Nabokovs Lolita) – bland mycket annat.

Kapitlet om fantasy är särskilt initierat, här lanserar Leandoer en egen teori. Genren kan delas in i två grenar, menar han: en med rötter i Tolkiens Sagan om ringen, en med rötter i Mervyn Peakes trilogi om slottet Gormenghast.

Den första grenen gör resan bort och ”husesynen” i en vidsträckt fantasivärld till huvudsak. Den andra grenen handlar i stället om att tvingas stanna i ett hem utan hemkänsla, instängd i en sluten labyrint. Bort eller hem som fantastikens grundfigurer – tänkvärt!

Där Leandoer brinner för fantasyn, falnar han i stället kännbart inför äventyrsgenren som månar om att hålla sig till den kända världen. Äventyret låtsas att världen är begriplig. Hjälten vinner alltid och det onda dödas eller blir snällt, så lyder överenskommelsen.

Genren är på så sätt kompatibel med en besvärande rörelse i västerländsk kulturhistoria, nämligen den som kuvar det svårhanterliga, först genom motangrepp och i sista ledet genom paketering och gullifiering. ”Så har det gått med allt vi varit som mest rädda för: inte bara ursprungsbefolkning utan alla livsfarliga rovdjur som vi i plyschdjurets skepnad söker trygghet hos”, så sant.

Dylika temperamentsfulla och filosofiska grepptag på stoffet blir viktiga landningsplatser under läsningen. För den virvlar. Leandoer har en viss förkärlek för att återge tragiska och märkliga livsöden, oj-oj så många författarbiografier som blixtrar förbi – från halvt bortglömda storheter till kändisar som dandyn Oscar Wilde.

Sträckläsning rekommenderas ej den som saknar deadline. Dra hellre ut på nöjet. För ett nöje är det att bli påmind om litteraturens outsinliga tjuskraft. Läslusten växer exponentiellt: hur många år är det till pensionen?