Hopplösheten är mer skrämmande än våldet

Andra delen av Nordmark-trilogin har mindre av vild energi och mer av sorg

Uppdaterad 2021-11-01 | Publicerad 2021-10-31

Margit Richert och Thomas Engström är aktuella med ”Armasjärvi”, den andra delen i Nordmark-trilogin.

Om man är en person som går och smådrömmer om ett självständigt norr, är det inte tillrådligt att läsa Thomas Engströms och Margit Richerts böcker om Nordmark. I denna norrbottniska utbrytarrepublik kommer alla romantiska fantasier om gött liv och frihet från stockholmsk överhöghet omedelbart på skam. Det är en mardröm, allt går stadigt åt helvete här. Det gör det i och för sig i resten av världen också.

I Armasjärvi, den andra och nyutkomna delen i trilogin, befinner vi oss fortfarande i år 11 Efter Befrielsen. Nordmarks officiella ledare, jarlen Sebastian Hall, gräver sig allt djupare ner i sitt amfetaminmissbruk, medan hans diaboliske högerhand, vicejarlen Daniel Hartmann, tar sig allt större – och oförsiktigare – friheter med sitt maktmissbruk. Innanför Kirunas stadsportar lever folk fortfarande hyfsat gott, på landsbygden brer armoden ut sig i allt snabbare takt.

Syskonen Erik och Sofia, de som läsaren följer tätast i spåren, har Hartmann strategiskt placerat ut på varsin spionagepost. Erik har skickats till kristen elitskola i Armasjärvi för att inhämta information om den förmodat galna hesekeliansekten, men församlingen tycks mer harmlös än någon trott. Och Sofia är den lilla grytan med stora öron som springer runt på värdshuset och snappar upp viktig information, samtidigt som hon fått ett tryggt hem med mycket kärlek hos sina nya mammor Malin och Rebecka.

Engström och Richert tvekar inte att ta livet av folk om det är nödvändigt

Säg den lycka som varar. Hur det ska gå för Erik och Sofia i slutändan vet man inte när sista sidan i Armasjärvi är vänd – det får den tredje och avslutande boken svara på – men från det brutala slutet i första boken Nattavaara har läsaren lärt sig att man gör bäst i att inte fästa sig alltför mycket vid någon romanfigur. Engström och Richert tvekar inte att ta livet av folk om det är nödvändigt. Eller om det kan sätta läsaren ur balans.

Nattavaara hade en vild energi i berättandet som i Armasjärvi ackompanjeras av en sorgsnare grundton. Fortfarande kan Engström och Richert bitvis tyckas alltför förtjusta i sitt eget mustiga språkbruk och sannerligen saknas inte skruvade incidenter i Armasjärvi, men det är inte våldet som gör den obehagligare än första boken, utan snarare det att den är mer…hopplös.

Jag undrar om det inte beror på nyhetstelegrammen, insprängda mellan kapitlen, från olika delar av världen. Hur fiktiva och förlagda till framtiden de än är, påminner de med sina rapporter om ett ökenartat Amazonas, förgiftade hav och pandemier som ständigt avlöser varandra, lite för mycket om vår verklighet för att man ska kunna njuta i fulla drag av fiktionen Nordmark.

Djärv påhittighet är förvisso ett av författarna Engströms och Richerts mest utmärkande särdrag, men det blir i Armasjärvi än mer plågsamt tydligt att framtidsdystopier av det här slaget inte byggs på livlig fantasi allena.

Thomas Engström skriver på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras boken av Therese Eriksson, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.