Kamplusten finns kvar men Brøgger siktar fel
Att ”hitta sig själv” är inte tillräckligt
Publicerad 2021-12-29
Vad är farligast för Europa, den hijabklädda kvinnan eller den amerikanska kulturen? Är det inte fler européer som har låtit sig invaderas av amerikansk kultur än av islam? Ingendera är farlig i sig själv, så länge vi vet vilka vi är”, skriver Suzanne Brøgger i Med egen hand.
Det är en samling sylvassa essäer och fragment om ämnen som #metoo, influencernas varuifiering, identitetskrigen och den nya fascismens multipla anleten i både de högre och lägre samhällssfärerna. Problemet är att vi inte vet vilka vi är. Och nej, det var inte bättre förr, konstaterar Brøgger som passar på att reflektera över sin 50-åriga kamp för människans frigörelse.
Brøgger bjuder här på ett imaginärt gräl mellan Nietzsche och Lou Andreas Salomé, och några fullkomligt briljanta essäer om Karen Blixens exotism, Sigrid Undsets martyrskap, Madame Nielsens förvandlingar, Suste Bonnéns ”hämndporr”, Madame von Krüdeners släpiga dans i salongerna under den franska revolutionen och det gudomliga vansinnet hos John Carradine.
Under tonåren var Suzanne Brøgger tillsammans med Anaïs Nin och Erica Jong min absoluta husgudinna. Att de kretsade kring Henry Miller likt de tre gudinnorna kring Paris gjorde inte saken sämre. För mannen var på denna tid inte en antagonist, varken Gud eller djävul – utan en lekkamrat på en resa som var så oändligt mycket större.
Denna gränslösa kärleksdrottning revolutionerade min syn på det mesta med både Crème Fraîche och Fräls oss ifrån kärleken (liksom vändpunktsromanerna Ja och Transparence som kom att komplicera synen på den euforiska, stridslystna självjakten). Att läsa henne igen är som att återvända till en gammal älskare.
Kamplustan och den euforiska självjakten finns fortfarande där, en humor som föds ur sorg. Likaså en klassisk, marxistisk feministisk kritik av den obalans mellan könen som uppstått nu när kvinnan blivit ekonomiskt självständig och det i stället är mannen som gör sig själv värdefull och sexuellt svårtillgänglig för att ”straffa” henne. En tes som även Liv Strömquist drev i Den rödaste rosen slår ut 2019, om än lite annorlunda.
Men källarhålen skyddar inte från de inre demonerna. Det är rentav där de uppstår och frodas som mest, skulle jag vilja säga
Den största behållningen är dock Brøggers kritik av den vita kosmopolitiska kvinnans relation till den ”andre” under både sina inre och yttre resor; den feministiska, nyliberala orientalism som var så typisk för 1970-talet, men också i popkulturen at large. Detta sökande efter både det ”främmande” och ”de likasinnade” i tron på ett upphöjt möte bortom de kulturella barriärerna, som försökte fly västerlandets vantrivsel i kulturen, har nu fått ett radikalt perspektivskifte.
Särskilt i mötet med de nya amazonerna, de kvinnliga krigarna i Raqqa som förlorat sina män men inte sina drömmar om hämnd, eller i Rojava, landet ”som inte är”. Brøgger finner här hopp i kvinnornas revolution mot såväl fascismen som patriarkatet, samtidigt som hon vågar vrida på en och annan motsägelsefullhet i deras kamp.
Brøgger söker i dessa strängt reglerade kvinnoläger som besatt efter ”ett eget rum”, denna förlovade plats som efter världskrigen sågs som en motpol till den anonymiserade amerikanska flockidentiteten, ja rentav som en ”en civilisatorisk europeisk seger”. Har vi fortfarande rätt till det?
I en annan text funderar hon på klimatkrisen, de nya upproren och tänker på Simone Weil som uppmanade till avkall på det egna jaget. Vad är riskerna med detta avkall i en tid där konstnärerna upphört att vara influencers?
Visst, den nya teknologiska utvecklingen bidrog till #metoo-revolutionen. Innan dess trodde många kvinnor, skriver Brøgger, att det var normalt att ligga på ett stengolv med en kulturman ovanpå för att få tillgång till scenen. Men i en värld där alla vill stå i rampljuset går något förlorat – nämligen det inre livet. Samt den hårfina linjen mellan individualitet och identitet. Om Europa är ett hus finns det risk, hävdar hon med hjälp av Kierkegaards metaforik i Sjukdomen till döds, att ”vi kommer att vara stolta över att bo i källaren”.
Försöker Brøgger hitta befrielsen hos en ny källarhålsmänniska? Mycket tyder på det. ”Att hitta sig själv igen” presenteras här som det enda botemedlet mot såväl algoritmernas nätjättar, identitetspolisernas övervakningsmentalitet och de atavistiska hederskulturernas behov av syndabockar och upphävning mellan privat och offentligt.
Men källarhålen skyddar inte från de inre demonerna. Det är rentav där de uppstår och frodas som mest, skulle jag vilja säga. Det räcker att titta på hur det gick med Dostojevskijs källarhålsmänniska.
Undandragandet och återkomsterna i rampljuset, som Brøgger ständigt pendlar mellan, är viktiga strategiska delmoment. Men kampen är inte bara hennes utan alla deras som fortfarande tror på både demokratins och självrealiseringens möjligheter. Revolutionerna har bara börjat. Och inga revolutioner har förts egenhändigt.