Imperialism, ingenting att böla över?

Håkan Blomqvist om kolonialvälden som ett hinder för utvecklingen – snarare än ett stöd

helskärm

Nej, det gick förstås inte, trots bedyrande försäkringar på var och varannan sida att syftet inte varit att nedtona den västerländska imperialismens historia av förtryck. Men på applåderna är inte att ta miste. ”Boken om slaveriet gör upp med västvärldens marxistiska masochism”, försäkrar Dagens Nyheters ledarsida (Erik Helmerson, 27 sept). Den vita kolonialismen var inget ”kakmonster” som stal från de fattiga (Ivar Arpi, SvD 6 okt). Eller som i twitterflödet: ”Vänstern hittar bara på något annat att böla över.”

Och detta i just vår tid av alarmerande världsklyftor, flyktingmiljoner från klimatförödelse, krig och utarmning, aggressiv rasism och exploatering av globala låglöneproletariat.

Utan guilt by association kan de som griper efter ursäkt för vår skräckinjagande världsordning, nu tycka sig ha funnit den. Fredrik Segerfeldts Den svarte mannens börda, riskerar att utnyttjas av dagens högerpopulism som förbannar ”mångfald”, ”representation”, krav på global rättvisa och klimatansvar.

Slaveri, kolonialism, imperialism och rasism var inga europeiska uppfinningar utan fanns långt dessförinnan, upplyser författaren som om det vore en nyhet. Och andra var värre, typ Djingis Khan och arabiska slavhandlare.

De europeiska varianterna, från 1500-talets conquistadorer över 1800-talets imperialistiska världsuppdelning till avkoloniseringens sena 1900-tal, har, tror Segerfeldt, inte mycket att göra med dagens värld och dess skillnader mellan rika och fattiga, makt och vanmakt, vita och svarta eller andra maktordningar.

Nej, menar han, det var snarare tvärtom; Europas industrialism, rikedom och välstånd utvecklades trots europeiska plundringståg, slavhandel, kolonisering, råvaruutvinning och handelstvång. Kolonialism och imperialism utgjorde hinder för den ekonomiska utvecklingen, inte stöd för den.

En skön tanke, och självklart var kolonialvälden och imperialistisk exploatering inte synonymt med uppkomsten av demokratiska välfärdsstater, lika lite som Hitlers utplundring av ockuperat lebensraum.

Segerfeldt ger oss dignande exempel på koloniala exploatörer som vadade i rikedom medan folket därhemma trälade på som förr. För välfärdsutveckling krävdes teknologiska språng, feodalismens slut och generationer av social och politisk kamp mot bland annat de eliter som skurit guld med täljkniv.

Men att bortse ifrån att den europeiska kolonialismen och imperialismen ytterst etablerade militär och politisk världsmakt som strukturerade planetens ekonomiska liv för den industriella kapitalismens era vi ännu lever i, är ganska förbluffande.

Hur slavhandeln blev olönsam och kolonialimperierna för dyra har ingenting med den saken att göra. USA:s nuvarande militärapparat är också för dyr och dränerar det amerikanska samhället på miljarder i välfärdsutveckling – men upprätthåller USA:s och dess storbolags globala maktställning med betydelse för deras ekonomiska förhållanden.

Allmänt spiller Segerfeldt mycket krut på att spränga in öppna dörrar. Syftet är att tvåla till den så kallade ”postkolonialismen”. Ja, det som fick författaren att fatta tangenterna var behandlingen av historikern Dick Harrisons böcker, som attackerats för att förminska den rika världens skuldbörda genom att kunnigt påvisa slaveriets djupare historiska rötter.

Harrison berättar själv i förordet hur han i en radiodebatt förvandlades ”från respekterad akademiker till politisk inkorrekt särling”, av postkoloniala kritiker. Men det postkoloniala fältet, alltså försöken att förstå hur vår värld påverkats av kolonialism och imperialism, är en betydligt bredare fåra än den Harrison tydligen mötte.

Den indiska kulturvetaren Ania Loombas studier kring postkolonialism, en av Segerfeldts måltavlor, utgör i själva verket rik reflektion kring kolonialismernas historia. Ja, man kunde nästan tro att han inspirerats av just Loomba i diskussionen om hur européerna utnyttjade äldre maktstrukturer som Inkas i Anderna och mogulernas i Indien och omvandlade dem för egna syften.

Hur forna koloniala förhållanden burits vidare in i och präglat vår egen tids globaliserade maktordning borde väl vara ett minst lika angeläget område. Har Shell-BP:s oljeexploatering i Nigerdeltat ingenting att göra med landets koloniala förflutna? Har övergreppen mot svarta i USA och Black lives matters kamp, ingenting att göra med arvet från slaveriet?

Det egendomliga är att Segerfeldt själv tycks brottas med den europeiska kolonialhistoriens närvaro som maktfaktor i nuet och med sin egen ”koloniala blick”. Ändå dömer han ut forskning om imperialismens följder och nuvarande betydelse, som ”sidospår” med ”starka ideologiska inslag”.

Något annat kanske är otänkbart för hans egen uttryckta ideologiska övertygelse om den nuvarande liberalkapitalismens välsignelser. Att den skulle haft något att skaffa med slaveriets, imperialismens och rasismens historia vore antagligen svåruthärdligt. Synd på en annars välkommen diskussion.