Ett öde över gränserna

Viktoria Jäderling

Teju Cole en författare som söker en väg ut ur romanen

helskärm

Stilla en hemlängtan genom att återvända efter många år – går det? Det är en av exilens olösbara frågor, och litteraturens. Sålunda tänker/skriver den namnlöse manlige berättaren i Teju Coles kortroman Varje dag är tjuvens dag när ett flygplan ska till att lyfta från en kontinent till en annan: ”Ordet ’hem’ sväller i munnen likt mat jag aldrig ätit förut.”

Det är slutet på en månads vistelse i berättarens uppväxtstad Lagos, Nigeria. I drygt tjugo kapitel dessförinnan har vi följt hans rörelser i ett korrumperat och våldsamt stadsrum.

Han har stött på poliser och tulltjänstemän som kräver mutor och sett så kallade ”yahoo yahoos” in action, unga män som sitter på internetkaféer och författar fantasifulla Nigeriabrev. Han har träffat kusiner, barndomsvänner och en gammal kärlek. Nu är den unge psykiatri­studenten på väg – hem? – till New York, där han lever sedan femton år.

Vad som är hem i boken förblir en gåta, ty ursprungslandet väcker mestadels en djup moralisk vrede, en främmande känsla av att ha blivit vek när han står inför stadens hot om våld. En indignerad vilja att städa upp i det urbana kaos vars disharmoni och motsägelsefulla dynamik har hyllats av exempelvis den postmoderna arkitekten Rem Koolhaas. Men hemvändaren är ofta ute efter något helt annat än Koolhaas: en idé om harmoni i själva rötternas förankring, något som inte är flyktigt, splittrat eller tudelat.

Jag trodde att det skulle bli lätt att skriva om den här boken. 175 sidor, språket är enkelt och vackert och iscensättningen av varje kapitel kongenial med berättarens reflektioner om Nigeria. Som utsökta fönster mot staden finns dessutom Coles personliga små svartvita foton från Lagos med, ett grepp jag gillar skarpt.

Men lika gäckande som idén om hemmet är bokens berättare. För att citera romanen (som citerar Churchill) är han något av en gåta innesluten i ett mysterium. Han verkar lite endimensionell, ena stunden som hämtad ur en 1800-talsroman, nästan som ett utrikesreportage av säg Åsne Seierstad, och ibland lutar det åt litterär memoar.

Han är en sorgsen men livslysten flanör, som söker efter det han kallar ”solkatter” (efter Tranströmer), en sorts ögonblick, tänker jag, där han får vara motsägelsefull utan att behöva vara en främling, men staden verkar oftast för hotfull, för störande eller för bortvänd.

Ironiskt nog finner han platsen på en liten gata där man tillverkar träkistor. Där slås han av en ”bergfast försäkran om en djupt rotad ordning, som jag känner så starkt, att när jag kommer till slutet av gatan /…/ vill jag egentligen inte gå vidare. Men på samma gång vet jag att det inte är möjligt för mig att stanna kvar.” Han är en rotlös vandrare som kommit till vägens slut; till en plats för de döda. En bild som osar litteratur.

I genombrottsromanen Öppen stad – som skrevs efter Varje dag är tjuvens dag – vandrade berättaren Julius, också han i psykiatribranschen, runt i ett New York som blev en sorts rörlig reflektionsyta för essäistiska reflektioner och levnadsöden. Men också föremål för ett konkret utforskande av de våldsamheter som staden vilar på, i den nära historien (ground zero) och den avlägsna, förträngda, bokstavligen begravda (en gammal slavkyrkogård på nedre Manhattan).

Att Teju Cole vill säga något om historieberättande är tydligt också när han i sitt förstlingsverk låter berättaren – förvillande lik Julius i Öppen stad – vända blicken mot Lagos. Ett besök på Nationalmuseum visar en historieskrivning som är ”insmickrande, förvrängd, okritisk” och där själva den transatlantiska slavhandel som en gång utgick från Lagos bagatelliseras.

En torftig bokhandel där merparten består av religiös väckelselitteratur och självhjälpsböcker får honom att tänka att det finns en samtida maktagenda i Nigeria – som efter några internationella undersökningar på 00-talet blev känt i världsmedia som världens mest lyckliga, religiösa och korrumperade land – där man vill få folk att glömma historien, få folk att överhuvudtaget inte tänka på något obehagligt.

Detta pekar mot en vändpunkt i slutet av Öppen stad, där blicken plötsligt vänds mot den hittills så suveräne iakttagaren och humanisten Julius, och avslöjar honom som lätt empatistörd brottsling. Det är en barndomsbekant från Nigeria som Julius först inte känner igen, men som på en fest på Manhattan plötsligt berättar att hon som femtonåring blev våldtagen av honom, en helvetisk erfarenhet hon aldrig kunnat lämna bakom sig, men som han själv helt raderat ur minnet.

Jag förstår varför Cole ville ha med en sådan scen, som i ett slag förvandlar vår uppriktige eftertänksamme hjälte till en främling i Camus anda. Julius var dittills i mina ögon en inte riktigt lika fängslande vandrare som WG Sebalds litterära persona, en författare Cole ofta förknippas med.

Något behövdes för att fördjupa denna karaktär, och det passade ju utmärkt i en text som ville ställa frågan om historia och fiktion på sin spets: att sätta just denna berättare, textens eget förtroendekapital i tvivelaktig blixtbelysning, visa att det inte finns några oskyldiga utsägelsepositioner. Supersmart drag, verkligen. Framför allt gjorde det texten som roman betraktat mer intressant.

För att berätta om en plats, eller en människa, är på sätt och vis att exploatera den, att kolonisera den med sina ord. Så förstår jag delvis berättaren också i denna roman. Han är nigerian eller amerikan, för ljus i hyn (efter modern) eller för mörk (efter fadern) beroende på var han befinner sig.

Men han är också en författare in spe, själv på jakt efter mustiga stories och som av en slump fullmatad med citat och bilder från litterära manliga mestadels vita högdjur – sina favoritförfattare, varav cirka hälften nobelpristagare i litteratur.

Vilka böcker hade inte en begåvning som John Updike kunnat skriva om han bodde i Afrika, undrar berättaren utan minsta synbar postkolonial ironi. Hur oskuldfull är en sådan utsaga i det här sammanhanget? Jag vet inte vad jag ska tro, berättaren verkar ju så uppriktigt. Allt detta är förvirrande, som en bländning mot läsaren.

Ursprunget till Varje dag är tjuvens dag var en 30-dagarsblogg om Coles egen återresa till Lagos efter tretton år i New York. Han säger i intervjuer att de mest intressanta författarna söker vägar ut ur romanen, vilken är överskattad som form. Vad som var konstnärlig intention när ”romanen” tillkom och vad som är efterkonstruktion (i form av PR) är omöjligt att veta. Som gränsöverskridande roman är resultatet inte övertygande, som mångförslagen textsamling skriven av en författare in spe som reser tillbaka till Nigeria är den svår­överträffad.