Mysig puttrighet – och övernaturlig brutalitet

Malin Krutmeijer har trevligt med John Ajvide Lindqvists ”X – den sista platsen”

Publicerad 2017-09-16

John Ajvide Lindqvist, nu aktuell med ”X – den sista platsen”, som är den avslutande delen i en trilogi.

Det mest hårdkokta jag skrivit, säger John Ajvide Lindqvist om sin roman X – den sista platsen, i ett citat på bokens baksida. Jag ler lite åt det, för hans stil är ju allt annat än hårdkokt. Här funderar folk i vindlande banor, de känner och sprattlar i relationer, minnen och trauman. Vi lär känna dem minst lika mycket genom deras huvuden, hjärtan och oroliga magar som genom deras handlingar.

Den avdankade kriminalreportern Tommy Torstensson – nom de guerre Tommy T – är alltså -ingen Philip Marlowe men jag gillar honom. Där han häckar med sin mops Hagge i Traneberg liknar han en korsning mellan Leif GW Persson och tungsinta kommissarier som Beck och Wallander, med en grävjournalistisk Janne Josefsson-motor längst in i skrovet.

Den där motorn börjar mullra när redaktionschefen ringer och ger Tommy i uppdrag att under-söka en serie självmord bland toppkriminella. Tommy söker upp sina källor. Spåren leder till ett enormt parti väldigt rent kokain som säljs till underpris. Någon som kallas X eller på spanska Equis, och sägs ha olika ansikten, har sett till att det hamnat i Stockholm. X ska också ha sam-talat med gangstrarna strax innan de tog sina liv. När Tommy inser att hans tonårige systerson Linus är indragen i knarkhandeln ökar incitamentet för att snabbt avslöja vem X är och få stopp på det hela.

Jag trivs så bra i Tommys sällskap att jag först blir besviken när Linus introduceras som andra huvud-person med egna kapitel. Men Linus etableras snabbt. Han är ett av de barn som författarens hjärta klappar så starkt för: de som lever i bostadsområden med dunkla buskage och trasiga gatlyktor. De utsatta barnen som måste skapa eller finna sig en annan plats än sina kylslagna, ledsna, sönderslitna, farliga hem.

Det är de barnen som en sådan som X bara behöver dra lite grand i för att de ska känna igen ett stort mörker och veta att ingenting egentligen spelar någon roll.

Mysteriet med fältet får sakta ett slags förklaring i boken, och den är nog så monstruös.

Eftersom John Ajvide Lindqvist är skräckförfattare är mörkret också bokstavligt och laddat med något övernaturligt, men det tar ett tag innan romanen kommer dithän. I ett par hundra sidor är den en kriminalroman, där Linus knyts allt djupare in i en kriminell härva som Tommy på sitt håll försöker nysta upp. 

Men till slut befinner vi oss återigen på det gröna fält med en blå himmel utan sol ovanför, som de tidigare romanerna ”Himmelstrand” och ”Rörelsen: den andra platsen” helt eller delvis utspelat sig på. Mysteriet med fältet får sakta ett slags förklaring i boken, och den är nog så monstruös. 

Överhuvudtaget är det här en litteratur med kraftigt brutala inslag, mitt i en omständlig och mysig puttrighet som uppstår när författaren tecknar de viktigaste personernas porträtt. 

Han berättar Linus, Tommys och Tommys kärlek Anitas historier, och vi får brottstycken av många andras. Det fiktiva höghusområdet Gårdsstugan får också en gedigen beskrivning. 

John Ajvide Lindqvist har ett bra språk och omsorg om sin berättelse, så allt detta är njutbart i sig, men i kombination med alla tankar och känslor gör det romanen lite baktung. Dessutom finns här några tåtar för mycket: palmemordet hänger bra löst, och fast ett rätt stort nummer görs av det får vi aldrig veta varför folk har trott att Tommy var död.

Berättelsen tappar alltså fart ibland, spänningen tunnas ut. Ändå fungerar kombinationen av kriminalroman och skräck med andlig överton, även om det gröna fältet i en annan -dimension slår hål i förtätningen första gången det dyker upp.

Ajvide Lindqvist ror trots allt i land sin överlastade skuta, och längs vägen skapar hans säregna stil en särskild uppmärksamhet hos mig som läsare. Plötsligt kommer det för mig saker jag glömt – som den röda sammetstapeten i min första lägenhet i Malmö, och hur den kändes mot fingertopparna. 

En blixtbild blir en fantasi, och till slut tror jag kanske det är något sådant som hela romantrilogin handlar om. Om styrkan i barns fantasier och drömmar, som glädje, överlevnadsstrategi och livsfara.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.