Stasi bakom myten
Fredrik Persson-Lahusen om en gedigen skildring av Östtysklands ökända säkerhetspolis
Publicerad 2017-10-05
Var och en som sett filmen De andras liv (eller någon tv-serie i samma anda) har känt Stasi under huden och lärt sig att den östtyska -säkerhetstjänsten behärskade varje vrå av tillvaron; rent av fick barn att ange sina föräldrar för valet av tv-kanal. Men stämmer den dramatiska dikten överens med verkligheten?
Gediget svar ges av den tyske historikern Jens Gieseke, som i boken Stasi skjuter populärkulturella och politiska förenklingar åt sidan till förmån för en omsorgsfull forskningssammanfattning. Resultatet är en detaljrik skildring av Stasis verksamhet; vad den gjorde med landet DDR och människorna som levde där.
De konfliktfyllda åren omedelbart efter kriget sköttes den östtyska repressionen i sovjetisk regi. Erfarenheterna av kriget på östfronten och redan etablerade stalinistiska metoder gjorde maktutövningen brutal. Kommunistveteraner som tillbringat kriget i sovjetisk exil förde, tillsammans med unga krassa karriärister, den ”tjekistiska” traditionen vidare efter det att DDR fått sitt eget ministerium för statssäkerhet.
Den östtyska övervakningsapparaten var omåttlig i sitt omfång också i jäm-förelse med andra kommuniststater. 1989 fanns en anställd Stasi-medarbetare på 180 medborgare (att jämföra med 600 och 1 600 i Sovjet respektive Polen). Storlek ska dock inte förväxlas med styrka. Gieseke påminner om att Gestapo kunde uppträda i trång kostym då många människor beredvilligt agerade angivare och hantlangare.
Visst hade Stasi 173 000 ”informella medarbetare” i sina rullor när systemet rämnade men det statsbärande partiet SED räknade samtidigt in två miljoner medlemmar. Därmed bistod också bland de regimtrogna bara en bråkdel i det -repressiva arbetet. DDR var alltså inte ett samhälle där alla spionerade på alla.
Trots uppseendeväckande undantag hade Stasi särskilt svårt att tränga in
i familjer, traditionellt borgerliga miljöer och kyrkan, samt bland uppstudsiga ungdomar och avantgardistiska konst-närer. För den som var redo att avstå -karriär och materiella kryddor gick det att avvisa Stasis rekryteringsförsök, allra enklast genom att berätta om dem och därmed göra sig obrukbar som källa.
Anmärkningar av detta slag är inte avsedda att relativisera destruktiviteten
i DDR-systemet. Med kraft konstaterar Gieseke att Stasis verksamhet bedrevs med ”perfid precision och nästintill preussisk ackuratess” och att skadorna på de sociala relationerna var ”katastrofala”.
Mest effektivt agerade Stasi utomlands, inte minst i den västtyska förbundsrepubliken där exempelvis samt-liga partier infiltrerades. Detta renderade respekt och inflytande internationellt. Bland annat byggde DDR upp säkerhetstjänster i tredje världens socialistiska broderländer.
Om Stasi levde upp till självbilden som partiets svärd och sköld och DDR-systemets främste beskyddare låter sig inte -sägas lika självklart. Den starka ställningen inom statsapparaten gjorde ibland större skada än nytta. Avsaknaden av expertis medförde exempelvis att alla ekonomiska problem sågs som ”förtäckt fientligt inflytande” i stället för att angripas i sak.
Fastlåsningen vid fyrkantiga marxist-leninistiska teser gjorde också Stasi oförmöget att analysera sina monstruösa -informationsmängder på avancerat sätt. De få gånger DDR-medborgarna manifesterade sitt missnöje med kraft togs Stasi på sängen.
Under arbetarupproret 1953 ryckte Röda armén ut till undsättning. Så skedde inte hösten 1989, med bekant slutresultat. Att Stasi, tillsammans med polis och militär, inte slog ner den fredliga -revolutionen är ändå alltjämt en gåta. Kanske anade man att det moraliska slaget var förlorat. DDR-ledningen hade trots allt gett vika för folkets efterfrågan och låtit västtyska kanaler ingå i kabeltv-utbudet.
Någon läsfest är Giesekes bok inte, men väl ett standardverk i ordets bästa bemärkelse och en påminnelse om att verkligheten ibland är mer intrikat och intressant än dikten.
