Döden är på plats och minglen är skitnödiga

Det mörka är det roliga i Pelle Forsheds ”Club Lonely”

Ulrika Stahre

Publicerad 2024-11-22

Club Lonely

Kritiker är ett eget och inte särskilt skildrat släkte. Just nu kommer jag bara på ett kritikerporträtt, och det är restaurangkritikern Anton Ego i barnfilmen ”Råttatouille”. Ensam i en enorm sal sitter han och hamrar ner sina förolämpningar, alltid redo att hitta svagheter och brister. Han är en elak enstöring, oförmögen till mänskliga relationer. Hans bästa vänner är skrivmaskinen och de egna formuleringarna.

I Pelle Forsheds inte längre helt nya seriealbum ”Club Lonely” möter vi i alla fall en kritiker. En lätt deprimerad men också självsäker man som mest sitter och super på Folkoperans bar på Södermalm. Kritikern, Mathias Ortiz, har på något sätt undvikit att recensera Bure Bergströms flanörserieroman med, ja förstås, titeln ”Club Lonely”. I stället har en ung kvinnas, Boel Floods, album hyllats samstämmigt och överallt, något som blir en tändvätska för vår hjälte Bergström – samtidigt som han naturligtvis måste hålla masken och inte visa sin avundsjuka.

Besattheten av recensionen som aldrig kommer kickar i gång berättelsen. Bure nästlar sig in, och lyckas i en scen snika sig hem till (som vanligt onyktre) kritiker Ortiz, och smuggla in ett ex av sitt album i en boktrave. Hoppet stiger! För att därefter åter sjunka.

Jag får erkänna att även jag har fått kriga med detta album. Det försvann med posten, (kritikens död kan delvis skyllas på Postnord), annat kom emellan som det ju gör. Väl hemma hos mig kom albumet också bort igen. Plötsligt är det tillbaka. Har Pelle Forshed varit här? (Eller Bure?)

”Club Lonely” skildrar, med Forsheds karaktäristiska blå/turkosa toner och tunna linjer, sina skugglösa miljöer och relativa fåordighet, en värld som förändrats. För kritikerna har inte så stor betydelse längre, den manliga flanörromanen i serieform har blivit dammig. Bure Bergström är fast i ett förflutet vilket blir rörande tydligt genom berättelsen.

Även Mathias Ortiz är något av en rest från förr, vilket kanske är orsaken till hans vad det verkar rätt djupa depression. Han bryr sig inte om mycket. Spelet mellan dessa två män blir mer och mer absurt och till slut vet jag inte vem det är mest synd om.

Kanske är kontrasten mellan denna besatthet av kritiken i fiktionen och den kritikens irrelevans som råder i verkligheten skälet till att ”Club Lonely” känns som en svår nöt. Ingen vill vara en Mathias Ortiz, men någon borde vilja vara Bure Bergström i hela hans mänskliga otillräcklighet.

På vägen till det öppna slutet har åtminstone jag trots allt roligt. Nya relationer är på väg, gamla kommer att avslutas. Döden är på plats, skitnödiga förlagsmingel genomlids. Kritikern skriver till slut sin (troligen lite slarviga) recension. Inget är särskilt muntert men vem bryr sig om det? Det mörka är det roliga, hur skulle vi annars överleva?