Intensivt, sårigt – och blott alltför typiskt

David Ärlemalm har inte lyckats motstå impulsen att göra sin debutroman till en deckare

Av: Carl-Michael Edenborg

Publicerad:
David Ärleman, född 1975, bokdebuterar med romanen ”Lite död runt ögonen” (Forum).
Foto: Gabriel Liljevall
David Ärleman, född 1975, bokdebuterar med romanen ”Lite död runt ögonen” (Forum).

David Ärlemalm debuterar med Lite död runt ögonen, en föredömligt kort, intensiv spänningsroman kretsande kring en ensamstående pappa och före detta missbrukare som försöker få livet att gå ihop men hamnar i trassel.

Utan att kallas deckare presenteras den som en sådan. På fram- och baksidan skriker blurbar att romanen är en ”bladvändare” – i likhet med var och varannan bok som kommer ut, vilket kunde väcka tankar kring korta attention-spans och koncentrationens sexighet.

Deckartypiskt ligger ett långt ”tack” i slutet av boken. Efter agenter, redaktörer, förläggare, vänner och familj, kommer: ”Richard James Edwards. För litteraturen och allvaret.”

Richey Edwards var medlem av det punkinspirerade bandet Manic Street Preachers på 90-talet, tills han troligen begick självmord 27 år gammal. Han var tydligen så dålig på gitarr att han spelade utan att koppla in sladden live, men hans texter är legendariska.

Legendariskt är hans svar till en journalist som ifrågasatte bandets seriositet: Edwards skar med rakblad in ”4 REAL” på armen, och fick sys med sjutton stygn. En person att bli besatt av.

Jag tolkar det som att ”Lite död runt ögonen” vill vara på riktigt. Och ja: skildringen av kampen för att överleva som före detta missbrukare i ett fördömande och omänskligt samhälle är stark, intensiv, övertygande.

Den gav mig adrenalinpåslag, förhöjd puls, hyperventilering.
Det här är en verklighet som ska skildras, och som kanske kan påverka hur du eller jag eller vi beter oss mot människor som fallit och strävar efter att resa sig.

Men Ärlemalm har inte lyckats motstå impulsen att göra sitt intensiva, realistiska drama till en deckare. Då kommer klyschorna: huvudpersonen som vigilante; baltisk trafficking och våldtäkter på barn; en våldsam hämnd mot ondskefulla pedofiler och mördare.

Där tröttnar jag. Och det hjälper inte att Ärlemalm vill balansera det deckartypiska med en speciell stilistisk teknik: genom att varken använda citationstecken eller talstreck låter han berättarrösten och replikerna flyta ihop i samma typografiska form.

Kanske markerar detta en ”litterär” nivå i texten. Men för mig leder det till att alltihop kletas samman, att en litterär entropi tar över. Vem talar? Vem berättar? Vilka röster hör vi? Dessutom är det något med romanen som får mig att se post-it-lappar framför mig under läsningen. Något allt för konstruerat mitt i bladvändandet.

Lite död runt ögonen hamnar tyvärr väldigt långt från det kantiga och såriga i Richey Edwards låttexter.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.