Stor litteratur – med små medel
Ragnar Strömberg läser ett avspänt mästerverk
Publicerad 2017-04-23
I alla människors liv finns ögonblick av tillblivelse och bestämmelse som bevaras i minnet utanför tiden likt insekter i bärnsten.
Det är ett sådant ögonblick, där finns allt kvar, alla dofter, alla ting, alla ljud och tankar, efter trekvarts sekel, som utgör stormögat i Graham Swifts novella Mödrarnas söndag, den dag på året då tjänstefolket fick ledigt för att åka hem.
Det ska genast sägas att jag alltid läst Swift med en sorts sval respekt, men den här täta, avklarnade askungesagan – vars motto är löftet ”Du ska gå på balen!” – tar jag in utan förbehåll.
I centrum för historien står Jane Fairchild, ett hittebarn som vi snart får veta ska bli berömd författare och nästan jämngammal med förra seklet.
Vi möter henne i upptakten som ung husjungfru den junivarma söndagen den 30 mars 1924. Medan de andra tjänsteandarna är hemförlovade över dagen, cyklar Jane med en half crown i fickan och Joseph Conrads Ungdom i korgen, till det ena av de närliggande godsen för att för första – och enda – gången möta sin älskare sedan sju år, den ende överlevande sonen Paul, i hans hem.
Pauls bröder har som miljoner och åter miljoner andra unga stupat i kriget och senare samma dag ska han äta lunch med sin trolovade, enda dotter i den tredje av traktens godsägarfamiljer.
När de har älskat ser Jane honom stå naken medan han, kraftigt försenad, gör sig redo för att susa iväg i sin bil för att besegla den dynastiska unionen, och hon ser skuggorna från spröjsarna i det högra fönstret glida över honom ”som grenverk”.
Ensam i det gigantiska huset vandrar Jane naken i rättfram och enkel frihet med vidöppna sinnen; och som hon vid slutet av livet konstaterar är det där och då hon föds som författare.” Hon tycker sig höra en smäll i fjärran när hon står i en av de döda sönernas rum och det ljudet är ekot av den tragedi som Swift skapar med små, små medel.
En tragedi som också är kulminationspunkten i den enda historia Jane aldrig kommer att berätta, för den hemligheten är fantasins källflöde.
Mödrarnas söndag är ett lågmält och avspänt mästerverk i det, inte lilla, utan osmyckat strama, format som Joseph Conrad, han som erövrade ett språk som inte var honom givet från födseln, skulle varit stolt över.
