Hans lojalitet med barnet är fullständig
Från godartad förvirring till glasklart drabbande när Péter Nádas skriver
Publicerad 2021-12-15
Utan att spekulera i orsakerna undrar jag varför den svenska romanen så sällan lämnar den realistiska estetiken. Var de krav som det sena 1900-talets litteratur ställde på sina läsare en parentes? Den modernistiska prosa som tog sin början med fyrtiotalismen – författare som Lars Ahlin, Stig Dagerman eller Gösta Oswald – var de följande decennierna självklar. Att läsa krävde en viss ansträngning. I dag förväntas många författare anpassa sig till sina läsares otålighet.
Utanför Sveriges gränser tycks denna anpassning inte vara lika självklar; avancerade berättarstrukturer frodas. Till det finns estetiska skäl, vilket ungraren Péter Nádas är ett gott exempel på. Hans Slutet på familjehistorien skrevs 1969, men publicerades först 1977. En första genomläsning innebär ända till de sista 30 sidorna en viss förvirring, förvisso godartad eftersom intresset aldrig sviktar. En andra genomläsning gör historien, rättare historierna, glasklara och därmed så mycket mer drabbande.
Peter Simon heter pojken genom vars minnen och sinnen uppväxten hos farföräldrarna skildras. Lojaliteten med barnet är fullständig, språket med vilket hans erfarenheter skildras aningen förhöjt, som om det är den vuxne som hittar de rätta orden för de barnet ännu inte hade.
Peter leker mamma-pappa-barn med några kamrater, farmodern skäller ut honom för diverse bus, farfadern berättar sagor och historier, modern är död. Pappan kommer endast på korta, nyckfulla besök och, som det visar sig i slutet, är en ”förrädare”, en angivare i den ungerska diktatur (rimligen, romanen har en del självbiografiska drag) som den söndertrasade familjen lever under.
Vissa minnen är starkare än andra och tar större plats: farfaderns nedärvda katalog över de judiska folkens historia, fisken i badkaret som ska dödas och tillredas, eller den hunger som gestaltas med smygätandet av en korv. Tidsplanen flyter ihop i barnet Peters inre monologer, men går att särskilja i läsningen; fullt ut först vid en andra genomläsning.
Då förstår läsaren att Peter efter farföräldrarnas död med en förrädare till far hamnat på ett barnhem, ett hem som mer liknar en korrektionsanstalt där de rätta åsikterna ska inpräntas. Utan sentimentalitet eller ens känslosamhet skriver Nádas fram hur samhället och ideologierna sätter sig i kroppen, hur den förstör individen och familjen. Som det står någonstans: ”Berättelser är före detta delar av verkligheten och det finns ingen lärdom i dem. Bara inzwischen, alltid mellan två berättelser.” Det är dessa mellanrum som drabbar.
Jämfört med Nádas senare verk, de omfattande Minnesanteckningarnas bok och trilogin Parallella historier, är denna tidiga roman förhållandevis lättillgänglig. Framför allt är den en utmärkt ingång till Nádas verk. I dem, liksom i denna, möter läsaren vad Ingrid Elam skriver i sitt efterord: ”Ett ensamt jag på en gravhög.”
