Poesin porlar fram som den ska därinne i boken
Jila Mossaeds nya dikter är som anrop till framtidens änglar
Publicerad 2022-03-30
”Ibland kommer orden till mig helt döda / som hårstrån eller naglar / De andas inte på pappret”
De flesta som gjort skrivandet till sin livsuppgift kan nog stämma in i Jila Mossaeds rader, hämtade ur Orden är försenade, poetens tionde bok på svenska sedan Månen och den eviga kon från 1997.
Ofta tar det emot, vill det sig inte. Till och med att skriva en kort tidningstext som den här kan vara ett elände, innan en öppning till slut visar sig. En ton som bär, en detalj som elektrifierar.
Orden är försenade uppvisar dock inga spår av skrivkramp eller möda. Poesin porlar fram som den ska därinne i boken, i korta och rikt smyckade sekvenser, grundligt jordad i en romantiskt mystisk tradition med drag av såväl persisk dualism som Stagnelius eller varför inte Ekelöf. Den som läst Mossaed förut känner sig som hemma, särskilt som också inredningen är sig lik: där är rummet, fönstret och myggnätet, där natten, månen och inte minst spegeln, här i form av en källa: ”en bricka av silver / i skogens mage”.
Det är mycket vackert alltsammans, och förtvivlat. Många av dikterna riktar sig till döda anförvanter, och de blir ju inte färre med åren: ”Min mor / far / och bror / Var ligger ni”. Minnen från författarens barndom i hemlandet Iran bryter fram, och mycket kretsar kring exilens förlust av identitet och språk:
”Jag är utan land / Moderlös / Det enda jag delar med er / är orden // Lämnar allt / Träder in / i ett främmande svalg // Bagaget har stämplats / Mitt namn med // Så främmande levde jag / i denna värld / Ingenstans / var mitt hem / Ingen visste / hur livet förlorade sin färg.”
Här finns också en intressant upptagenhet vid poesins tingliga sida. Vid håret och naglarna om man så vill, det faktum att även sedan upphovspersonen blivit mull eller aska står dikten kvar där på pappret: ”Här står jag och trampar av vrede / Har trampat mer än tusen år”.
Det tycks mig vara ett nytt spår i författarskapet, och Mossaed förvaltar det fint. Bokens avslutande del låter sig läsas som en serie kärleksdikter, men kan också förstås som ett anrop till framtidens vänliga änglar, det vill säga till läsaren.
Läs mig, tycks dikterna vädja, kyss mig till liv!
”Nu flätar jag mitt hår / Och skickar ner korgen / i den gråa dimman // Skicka mig nya drömmar / Vinden blåser vilt / i detta rum / Solen trollades bort // Fiska upp min korg / ur dimmans hav / Fyll den med dina tankar // Jag är låst i en bur här / Låst i mitt eget skelett / Omfamnad av döende kött / Rädda mig / med en full korg”.