Poesi

Njutbart och elegant om nyheter och helgon

Poeten Eva Ström rör sig i sin urskog med större självsäkerhet än någonsin

Av: 

Joni Hyvönen

Poeten Eva Ström är aktuell med ”Jag såg ett träd”.
Poeten Eva Ström är aktuell med ”Jag såg ett träd”.

BOKRECENSIONER

Trots att Eva Ström gett ut lyrik och romaner i mer än 40 år används fortfarande hennes bakgrund som läkare för att belysa de förvisso läkarlatinfyllda böckerna. Den främsta tankefiguren hos Ström är, enligt kritikern Niklas Schiöler, ”världen som sjukhus”. Jag skulle hellre säga att världen hos Ström är en skog där nyhetsmyllret av samtidshändelser ligger omlott med sagoväsen och drömmotiv. Här finns få upptrampade stigar och det som hände för tio år sedan är lika närvarande som det som hände för tusen år sedan.

Allra tydligast är världsskogen i Ströms senaste diktsamling, Jag såg ett träd, som uppehåller sig både vid coronapandemin och vid trädens hemliga liv, det osynliga, oöverskådliga nätverket under jord. Skogsbränderna i Kalifornien samsas på samma sida som covidpatienterna på IVA, under det att ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj nämns bland rapporter om en skadeskjuten björn i Värmland, lika självklart som absurt.

Det här är dikter som vissnar glada, en bok redo att inlemmas i den strömska urskogen, bokskogen

Men Ström är för taktfull för att låta skogen underkastas de politiskt eller ekologiskt definierade perspektiv som annars är vanliga i samtidspoesin. Mellan världsbulletinerna tittar helgonen Brigid och Birgitta fram som påminnelser om en besjälad skog där det att blicka neråt kan vara att blicka uppåt och det att se ett träd kan vara att se bortom.

Ström rör sig med en större självsäkerhet än någonsin, hon kan vara både privatmytologiserande (”under alens måne föddes du, mor”) och oväntat vitsig (”Guds handspritsdusch”) utan att någonsin förlora allvaret, känslan av slut.

För slutet är påtagligt, som i den längsta och mest vindlande dikten, I förskingringens tid, där det sägs att ”jag går mot skogen, den som vissnar glad”. Det här är dikter som vissnar glada, en bok redo att inlemmas i den strömska urskogen, bokskogen.


Halvvägs i boken tappar dikterna fart, de blir något mer tillknäppta och repetitiva än i den fenomenala första delens sicksackrörelser mellan stort och smått. Men det handfasta skogsmotivet ger hennes återkommande frågor (om liv, död, födelse, religion) en större konkretion än i tidigare diktsamlingar, med trädet som växt-, guds- eller diktmetafor, alltid något som utskurits ur ett större träd. Och många av stroferna i Jag såg ett träd formuleras just som frågor, ställda med den lätthet som tillstår en erfaren författare.

Det väsentliga hos Eva Ström är de oväntade bilderna, den brokiga associationsväven och en lätt hallucinatorisk drömlogik. Man kan ana ekon från Paul Anderssons eller Göran Sonnevis trädpoesi men i Jag såg ett träd är Ström inte så referenstung eller anspråksfull som hon tidigare varit. Som sådan är detta inte hennes ”viktigaste” diktsamling, vilket är en bra sak då det lite enklare tilltalet klär skymningsstämningen mellan sidorna. Jag såg ett träd är Ströms mest njutbara och eleganta diktsamling, lika mörkt som säreget skimrande.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Kort sagt: Här är en helt fulländad roman

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Poesi

Eva Ström

Diktsamling