Både nationalister och globalister är förlorare

Sven Anders Johansson om Rune Lykkebergs ”Vesten mot vesten”

Publicerad 2019-06-24

Viktor Orbáns idéer ligger närmare det liberala Europas praktik än de västliga ledarna vill erkänna, menar Rune Lykkeberg. T h manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm till stöd för utvisningshotade afghanska pojkar.

Säg EU och jag gissar att de flesta tänker på frihandel och Bryssel-byråkrater, färre på Frontex och libyska flyktingläger. När olika kommentatorer häromsistens beskrev EU-valet som ett val mellan Macron och Orbán sa de indirekt att vi kunde fortsätta med det: tänka på de förra och blunda för de senare.

Därmed exemplifierade de det ”organiserade hyckleri” som den danske författaren Rune Lykkeberg ringar in i slutet av sin nya bok Vesten mod Vesten. För Orbáns idéer, menar Lykkeberg, ligger i själva verket ”närmare det liberala Europas praktik än de västliga ledarna vill erkänna”.

Lykkeberg är chefredaktör Information, en dansk tidning som tyvärr saknar svensk motsvarighet. Via initierade, vindlande och ibland lite väl snacksaliga diskussioner av allt ifrån Robert Musil och Frantz Fanon, till Hunger games och Donald Trump, formar sig hans bok till ett omsorgsfullt försvarstal för det projekt vars kris blir alltmer uppenbar. Lykkeberg kallar det ”Vesten”, västerlandet, men man skulle lika gärna kunna tala om den liberala demokratin, upplysningen eller framsteget.

För i förlängningen av den lätt provokativa kommentaren om Orbán ligger ju en politisk fråga som är större än EU-valet: ska vi försvara våra västerländska välfärdssamhällen? Bevaka gränserna runt våra nationella demokratier? Eller ska vi ta våra västerländska ideal (mänskliga rättigheter, flyktingkonventioner, universalism och så vidare) på allvar, och tvärtom öppna gränserna?

Lykkebergs poäng är att dessa till synes motsatta hållningar egentligen är avhängiga av varandra: ”Vi kan bara upprätthålla de universalistiska idealen demokratiskt, för att vi inte lever upp till dem globalt.” Man må tycka illa om Orbáns politik, men tycker man i så fall inte illa om förutsättningarna för vår egen välfärd och frihet? Här har vi alltså den konflikt boktiteln försöker ringa in: väst står i konflikt med sig självt.

Kruxet med konflikten mellan nationalister och globaliseringsförespråkare är enligt Lykkeberg att bägge sidor uppfattar sig som förlorare, och att bägge faktiskt har rätt. De som vill ha en generös flyktingpolitik anser sig med rätta ha förlorat till nationalisterna, som ju har lyckats förändra agendan och stänga gränserna. Och de som vill begränsa invandringen anser sig med rätta ha förlorat eftersom invandringen de facto har förändrat flera av de västerländska samhällena i grunden.

Se att Trump-väljarna, Brexit-förespråkarna och SD-väljarna inte nödvändigtvis behöver betraktas som hot mot demokratin, utan att för den skull dela deras åsikter.

Det är befriande att någon lyckas beskriva detta så nyanserat som Lykkeberg gör. Se att Trump-väljarna, Brexit-förespråkarna och SD-väljarna inte nödvändigtvis behöver betraktas som hot mot demokratin, utan att för den skull dela deras åsikter. Med Lykkebergs hegelianska terminologi handlar det om att se att allt som händer är en del av världsandens utveckling.

Det låter förstås lika högtravande som antikverat, men om man förstår det som ett erkännande av att det finns något bortom både ”det politiska spelet” och individernas fria åsikter är det genast mer rimligt. Vi är, som Lykkeberg uttrycker det, vehiklar för en utveckling vi själva inte förstår. 

Problemet, för det finns givetvis sådana, är den automatiska hoppfullhet som följer med detta synsätt. Det är signifikativt att både den ekonomiska ojämlikheten och framför allt den globala uppvärmningen får ganska litet utrymme i Lykkebergs framgångshistoria. Rörande vilken annan bok som helst hade det varit en ogin invändning (hans bok handlar om annat, vad är problemet?), men om man nu gör anspråk på att fånga världsanden så är det onekligen en brist.

I Lykkebergs ögon är Väst åtråvärt runt om i världen på grund av det vi har att erbjuda i form av frihet, tolerans och demokrati. Att det ligger något i det hindrar inte att även dessa värden bär på sin motsats. I dag blir det allt tydligare att snart sagt alla flyktingvågor också orsakas av klimatförändringar – i det ljuset framstår Lykkebergs hållning som mer chauvinistisk än dialektisk.

Hur internationaliserade vi än tror oss vara så förblir den danska offentliga debatten besvärande provinsiell

Samma tendens skymtar i diskussionen om den så kallade Daoud-affären och Jyllands Posten-krisen. Dessa internationella konflikter visade att det ”globala samtalet” är en realitet, hävdar Lykkeberg optimistiskt. Och visst, i en digital tidsålder kan satirteckningarna i en dansk tidning få globala konsekvenser.

Men samtidigt byggde ju reaktionerna på att samtalet inte är globalt. Tvärtom uppenbarade krisen de stora skillnaderna mellan dansk och arabisk syn på satir. Hur internationaliserade vi än tror oss vara så förblir den danska offentliga debatten besvärande provinsiell, precis som den svenska, den amerikanska, den peruanska och så vidare.

Kanske är det den största förtjänsten med Lykkebergs bok: att den ändå höjer sig över det provinsiella. Svenska ledarskribenter varnar ofta för den vulgariserade danska debatten. I vissa fall borde de ta del av den.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln