Möte med folket som byggde USA
Anneli Jordahl läser essäer med intellektuell skärpa
Publicerad 2018-12-05
Alla som fastnat för Marilynne Robinsons författarskap och romantrilogin Gilead, Lila och Hemma känner nog att det är en romankonst som står på stadiga byggpålar. En djup beläsenhet i amerikansk historia och hur det förflutna formar medborgarnas liv. Med epitetet ”Obamas favorit” ökade författarens läsekrets internationellt.
Nya Robinson i svensk översättning – styvt arbete! – är just en historisk exposé. Det är teologen Marilynne Robinson som föreläst i kyrkor och på universitet de senaste åren, och samlat föredragen. Huvudsakligen om utbrytare ur den kristna protestantiska kyrkan, puritanerna, hur de flydde från förföljelser i England på 1600-talet och bosatte sig i Amerika, där de bildade New England.
De utmärkte sig för att vara belästa, de bildade universitet utifrån en folkbildningstanke och de var för kvinnans rättigheter. Robinsons strävan är att lyfta fram puritanismen som ett humanistiskt rättesnöre, ett gemensamt torg att stå på när landet är politiskt splittrat. Allt prat om kaos blir annars självgenererande och destruktivt.
Författaren använder ord som ”rovkapitalism” när hon vaskar fram det som ytligt sett förenar nordamerikaner. Hon borrar djupare för att formulera USA:s intellektuellt drivna radikala historia. Försiktigt optimistisk tror hon att den humanismens ”solförmörkelse” vi lever i är ett övergående kapitel. Människans dragning till filosofin, tänkandet, poesin är grundmurad.
Många svenskar tillhörde frikyrkan under 1900-talet, och den historiken är ensidig och knappt beskriven. Missionskyrkan som betydande bildningsborg, exempelvis. Robinson hävdar att puritanismen gått till historien som sträng och asketisk. Det var ju de som var de verkliga demokratiska reformisterna, menar hon. De arbetade mot slaveri och var aktiva i underground railroads, nätverket som hjälpte svarta förslavade att fly.
Bland andra var Harriet Beecher Stowe som skrev Onkel Toms stuga från en puritansk familj, alla slaverimotståndare.
Jag kan inte låta bli att tänka på Colson Whiteheads roman Underground railroad. Hur puritaner med risk för livet gömde en förslavad på flykt. Hur frun mekaniskt bockar av den goda gärningen som garanterar henne en himlafärd. Det är som alltid en fin linje mellan självuppoffring och egennytta.
Det är djärvt av Weyler förlag att ge ut ett verk som man vanligtvis hittar på teologiförlag, som Verbum. Störst behållning kanske den läsare får som har ett förhållande till puritanernas förste teolog Jonathan Edwards, samt till Genèvebibeln.
Robinson skojar med att hon beskrivits som ”hipphetens motsats“. Över sjuttio, född i Idaho, bosatt i Iowa, undervisar på ett offentligt universitet och dessutom kalvinist. Visst, hon har inte den New Yorkska coolheten som Joan Didion eller Teju Cole. Kanske just därför blir hon angelägen. Hon blir en ambassadör för landsbygden och de mindre städernas folk. Och viss hipphet har hon trots allt fått, med lite hjälp från Obama.
Grundmurad intellektuell hållning går förlorad när ex-presidenten beskrivs i hyperboler. Robinson är tacksam att hennes mor i Charlottesville – hon som vigt sitt liv åt hundar, blommor och Trumpvänliga Fox News – hann dö innan Obama överlämnade pris till sin favoritförfattare. Hon slapp se sin egen dotter bli adlad av en president från fiendelägret. Mor och dotter personifierar konflikten mellan den konservativa högern och radikala demokrater.
Den mamman vill jag läsa mer om! Måtte detta bli stoff i nästa Robinsonroman.
