Väver sossenoveller med andlig dimension

Carsten Palmaer läser Björn Runeborgs Socialdemokratiska noveller

Publicerad 2018-07-21

I författaren Björn Runeborgs ”Socialdemokratiska noveller” figurerar både verkliga och fiktiva personer.

”Socialdemokratiska noveller”– visst hade det låtit outhärdligt tråkigt för några decennier sedan?

Men i en tid då det stolta arbetarepartiet håller på att triangulera ihjäl sig och Socialistinternationalens medlemsorganisationer står på näsan i val efter val klingar titeln trotsigt och utmanande: Än är slaget ej förlorat! Sista striden återstår!

Björn Runeborgs nya novellsamling är emellertid knappast ägnad att muntra upp en sliten valarbetare efter den senaste opinionsundersökningen. Jag uppfattar boken snarare som en serie etyder – väl utförda litterära fingerövningar som egentligen inte handlar om politik över huvud taget.

De socialdemokrater som satt Runeborgs fantasi i rörelse är inte de djupa ledens kvinnor och män utan de välkända ledargestalterna: Den blivande agitatorn Kata Dalström möter vi som självständig och kärlekssökande skolflicka, med en trettonårig Hjalmar Branting i en biroll. I en välskriven och meningslös parafras på On the Road tar Jack Kerouac och Neal Cassady upp en liftare i Texas som visar sig vara Olof Palme.

I den mest uttalat politiska novellen tror sig en slagrörd Per Albin Hansson möta i tur och ordning Torgny Segerstedt, Hinke Bergegren, Z Höglund, Rickard Sandler och en anonym furir på spårvagnen till Nockeby.

Ernst Wigforss grubblar över varför Dag Hammarskjöld sagt åt honom att gå på en utställning med Albin Amelins tavlor. Den gamle trädgårdsarbetaren Gunnar Sträng pratar rosor med kung Gustav VI Adolf. Tage och Aina Erlander möter Djävulen i egen hög person.


Låter det spännande? Jag tyckte det. Men tyvärr lever inte resultatet upp till de djärva idéerna. Kanske är detta det mest socialdemokratiska med Socialdemokratiska noveller.

I bokens avslutade tredjedel möter vi ett par fantasigestalter, två nutida unga systrar med det symboliska efternamnet Skymning. De härstammar från en familj i Norduppland med djupa rötter i arbetarrörelsen, den äldre systern tycks också arbeta på ett departement. Hon sörjer Anna Lindh och tappar tron på partiet när Mona Sahlin tvingas avgå. Men hon skulle lika gärna kunna arbeta inom statskyrkan – politiken spelar egentligen ingen roll för en berättelse som skälver av dödsaning, dödslängtan och dödströtthet. Mer Ingmar Bergman än Ivar Lo-Johansson så att säga.


Men paradiset finns faktiskt i verkligheten, säger Djävulen till Aina Erlander. Och Wigforss förstår med hjälp av Dag Hammarskjöld, att det finns en annan ordning, samtidig med den rådande, som utgör en redan realiserad utopi. För Runeborg förefaller det finnas en andlig dimension av den svenska socialdemokratin som ligger bortom politikens svettiga och kompromisstyngda vardag. Men här rör han sig i rymder som ligger långt bortom fattningsförmågan för en enkel själ som denne anmälare.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.