Ali Esbati

Esbati blottar rasismen bortom galningen

De flesta politiker kan inte skriva – det här är ett strålande undantag

Av: 

Margit Richert

Ali Esbati har skrivit ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle”.
Ali Esbati har skrivit ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle”.

BOKRECENSIONER

Jag befann mig på linfärjan från Adelsö när de första, förvirrade rapporterna om Utøya sipprade in via Twitter. Vågskvalpet, fågelkvittret, dieselbrummet, känslan av att falla, det fysiska illamåendet – allt minns jag, tack vare skräckens förhöjda skärpa.

Det var, för många av oss, dagen då vi i någon mån förlorade vår politiska oskuld. För mig blev händelsen början på en lång och plågsam process som förde mig från den så kallade anständiga högern hela vägen till kulturmarxismen. För människor med levd erfarenhet av rasismen blev det snarare en bekräftelse på något de länge varnat för. För vissa opinionsbildare blev det blott en blipp i den normaliseringsprocess av främlingsfientlighet som lett större delen av borgerligheten hela vägen in i famnen på SD.

För 77 personer, de allra flesta ungdomar, var det dagen då de dog. För Ali Esbati var det dagen han överlevde, och om detta har han skrivit boken Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle.

De flesta politiker kan inte skriva, eftersom skrivandet kräver det slags ärlighet som inte premieras i branschen, och för att åratal av det dunkelt sagda till slut förgrumlar även det tänkta. Esbati är ett strålande undantag.

Orden flyger över sidorna, med en skenbar lätthet som ger skönhet åt något så outhärdligt som berättelsen om hur en terrorist mejar ner ungdomar på en idyllisk ö. Men ämnet är tungt, för boken nöjer sig inte med att vara en ögonvittnesskildring av en massaker: Esbati sätter dådet i sitt samhälleliga sammanhang. I klarspråk visar han med all önskvärd tydlighet hur offentligheten bara har fortsatt att förvrängas runt det svarta hål som är ”invandringsfrågan”.

För det är ju så med debatten och de som ständigt rider ut för att ta den, att mycket vill ha mer. Har man väl fått säga A kommer snart kraven på att få diskutera B. När man etablerat bilden av invandrare som ett problem kommer givetvis krav på att prata ”lösningar”. Esbati dissekerar metodiskt såväl debatten som debatten om debatten på bägge sidor gränsen. Eller snarare vivisekterar, för den är som bekant i högsta grad levande.

I dagarna diskuterar vi hellre hårda tag mot gängbrottsligheten än vinstmaximerande välfärdsparasiter, trots att de senare egentligen är ett ännu större samhällsproblem. Det som tidigare mumlades om i kulisserna sker nu för öppen ridå, när M, KD och L gör sig redo att nedmontera landet ytterligare – tillsammans med det rasistiska parti de ilsket förnekat att de haft planer på något som helst samröre med.

Med Esbatis klara penseldrag blir det lätt att ta ett steg tillbaka för att få syn på den helhet som döljs i det debattpolitiska gyttret. Hur gränserna ständigt flyttats fram för det man inte får säga i det här landet, hur debatten inte är en debatt eftersom högerpopulismen skriver varje manus, hur kraven på att oemotsagt få vältra sig i islamofobi tillmötesgås av ängsliga medlöpare som själva aldrig behövt smaka på rasismens piska.

Samma dag som jag läser ut Esbatis bok skriver Alice Teodorescu en låtsasharmsen ledare om att en undersökning visat att hennes opinionsbildande haft önskvärd effekt: samtalsdeltagarna dansar numera efter hennes pipa. ”Kan man prata migration utan att kallas rasist” lyder den ledande ledarfrågan i en tid när inget annat talas om. Det hade varit komiskt om det inte var så gräsligt.

Och i undervegetationen sjuder det av ilskna män som drömmer om att få sätta dit oss allihop: invandrare, kvinnor, journalister, sjuklövern. Vi vet – har vetat länge nu – att de menar allvar, hur mycket det än förnekas av människor som vet långt bättre. De vill döda oss för att göra världen renare, kvinnorna undergivet tacksamma, eliten krypande inför deras vapenmakt. Vi har sett det förut, och vi kommer se det igen om vi inte slutar leka med tändstickorna.

Nej, det går inte att gömma sig från ett samhälle, hur mycket man än privatiserar sönder det. Ali Esbati avslutar boken med en vacker plädering för solidaritet, ett ord som svalkar torra strupar i denna ökenvandring mot undergången. Smaka på tanken: att vi hjälps åt, tillsammans, oavsett hudfärg och religion. Likt rasismen är idén uråldrig, med den skillnaden att den leder oss närmare varandra, och framåt i historien.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Egendomligt kraftlöst om antisemitism

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ali Esbati

Utøya

Samhälle

Rasism

Islamofobi

Högerpopulism