En självhyllning på gränsen till det patetiska

I ”Albert Bonnier och hans tid” döljer inte Per T Ohlsson sin respekt för uppdragsgivaren

Av: Carl-Michael Edenborg

Publicerad:
Uppdaterad:
Per T Ohlsson, i mitten, har skrivit en biografi över Albert Bonnier (1820–1900). Carl-Michael Edenborg recenserar.
Per T Ohlsson, i mitten, har skrivit en biografi över Albert Bonnier (1820–1900). Carl-Michael Edenborg recenserar.

Som en medalj ligger den på mitt skrivbord: Sydsvenskan-journalisten Per T Ohlssons rikligt illustrerade volym ”Albert Bonnier och hans tid”, med guldram och allt. En sorts medalj i bokform som tillverkats, utdelats och emottagits av en och samma, en bok om Albert Bonnier utgiven av Albert Bonniers.

Förlaget har under åren flera gånger firat sig själv och koncernen: ett väldigt familjeföretag inom medier och kultur som de senaste åren har börjat tillbakabildas.

Efter att ha fördjupat mig i volymen och Firmans historia började jag känna syrebrist i det tautologiska: i allt av, ur, för, om, till, kring, ibland rentav mot Bonniers.

Det har gått 200 år sedan grundaren till Albert Bonniers förlag föddes, den 21 oktober. Fadern var Gerhard Bonnier, född i Dresden som Gutkund Hirschel 1778. Tillsammans med bröderna Adolf och Felix prövade Albert sin lycka på den svenska bok- och tidningsmarknaden, och var den av dem som genom sin strävsamhet och sitt ekonomiska sinnelag lyckades. Och redan från början fanns den ”vertikala integrationen” med kontroll över hela processen, från tryckerier och förlag till återförsäljare och tidningar.

Den första boken som den 17-årige (!) Albert publicerade på sitt nya förlag var en skämtsam pamflett som ville bevisa att Napoleon aldrig existerat. Men skämtet var allvarligt menat: pamfletten riktade sig mot dem som hävdade att Jesus Kristus saknade historisk existens.

Redan här ekar en återkommande, komplicerad fråga som i olika former återkommer genom historien om Bonniers: det judiska, där man pendlat mellan osynliggörande och framhävande av detta arv.

Till skillnad från de flesta av Bonniers självbespeglingar sedan mitten av 1800-talet, betonar Ohlssons jubileumsbok redan från första stycket familjens judiskhet och de antisemitiska attacker den utsatts för. Detta är ganska ovanligt och säger antagligen något om vår tid.

Annat var det 1962, då förlaget firade 125-årsjubileum (på den tiden räknade man från den första publicerade volymen). Då, sjutton år efter befrielsen av Birkenau, pryddes festvolymen av ett uppförstorat fotografi av Lisen Bonnier, förlagschefens maka, som förs till bordet av nazisten Sven Hedin. Några dagar efter Hitlers självmord hade denne i DN kallat Führern ”en av de största män som världshistorien ägt”.

Fotot togs under festmiddagen 1937, då förlaget firade 100 år. Ohyggligheten förblir okommenterad.

Både upplägget och titeln är hämtade från Gedins ”Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonnier och hans tid”

Per T Ohlsson är känd för sin kritik mot Sverigedemokraterna och den samtida antisemitismen och för sina reportage, främst inriktade på politik och ekonomi, i Bonnierägda Sydsvenska Dagbladet.

Hans biografi över Albert Bonnier är en uppföljare till förlagslegendaren Per I Gedins Augustprisnominerade biografi från 2003 över Karl Otto Bonnier – Alberts son och den som präglade och konsoliderade det som skulle bli Sveriges mäktigaste bokförlag.

Både upplägget och titeln är hämtade från Gedins ”Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonnier och hans tid”.

Ohlsson döljer alltså inte sitt beroende av Gedin. Men där finns starka skillnader. Gedin är förlagsman och litteraturhistoriskt bevandrad, medan Ohlsson har en starkare inriktning på politik och företagsekonomi.

Trots alla referenser till C J L Almqvist, Viktor Rydberg, August Strindberg, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf, lämnar Ohlsson läsaren undrande över Ur-Alberts litterära preferenser: vad gillade karln att läsa? Vilka parametrar förutom rent ekonomiska styrde hans utgivningsbeslut?

En annan slående skillnad gentemot den sjutton år gamla förebilden är bokens förord. Per I Gedin gör stor sak av att reflektera kring sitt intellektuella oberoende gentemot Bonniers, även om hans bok är utgiven på förlaget: han poängterar att idén var hans och att han inte låtit sig påverkas av familjen.

Per T Ohlsson gör tvärtom. Han inleder med att beskriva sin smickrade bävan när bokens ”anfader och namne”, den nuvarande fackbokschefen på förlaget, kallad ”Abbe”, 2016 hör av sig med förslaget – denna ”Abbe” brukar för övrigt säga att Per I Gedin är hans mentor.

Och som om det inte var nog, avslutar Ohlsson förordet med att tacka ”… med största respekt – min alltid lika entusiastiske och stöttande förläggare, Albert Bonnier, som på många vis påminner om sin namne och föremålet för denna biografi”.

Man kan lugnt säga att Ohlsson inte anstränger sig för att förebygga sarkasmer om panegyrik.

Inte så att hans biografi, den första renodlade om Albert Bonnier, saknar värde; som förlags- och bokhistoriskt intresserad har jag haft  nytta och glädje av den, särskilt vad gäller den äldre tiden. Perioden efter 1880 är ganska väl belyst sedan tidigare, inte minst genom Johan Svedjedals ansträngningar.

Anledningen till refusen var sagda nervsammanbrott, en följd av den beryktade Giftas-processen

Vissa av Ohlssons skildringar är oförglömliga. Ta bara historien om när den där satans omöjliga August Strindberg lyckas driva både Bonnier senior och Bonnier junior till nervsammanbrott, från vilka åtminstone den äldre inte helt lyckades hämta sig.

Strindberg är känd för sin antisemitism. Såväl i romaner som ”Röda rummet” med dess nidbild av den judiske bokförläggaren Moses Smith (en satir över Albert) som i privata brev, märks den litterära gigantens ressentimentfyllda judehat. Detta hindrade inte far och son Bonnier att ge ut mannens texter, bortsett från ”Fröken Julie”, vilket Karl Otto sedan ångrade. Anledningen till refusen var sagda nervsammanbrott, en följd av den beryktade Giftas-processen som gick så långt att Albert kände sig hotad av fängelsestraff.

Denna nervösa känsla av hot är värd att dröja vid. Bernt Hermele beskriver något han kallar Bonnierfamiljens smått paranoida nervighet i sin kritiska bok ”Firman” från 2013. Ohlsson utvecklar detta spår.

Ohlsson kopplar den nervösa katastrofberedskapen hos många familjemedlemmar till antisemitism. Han inleder målande sin biografi med en skildring av pogromerna i Stockholm 1838, då judiska innevånare och företagare angreps av mobben – vid det laget hade Albert Bonnier bara befunnit sig i landet tre år.

Kanske går de paranoida och depressiva anlagen – som tog sitt mest drastiska uttryck i den skickliga målaren Eva Bonniers självmord 1909 – tillbaka till rädsla, kamp för livet, flykt, kopplade till det judiska förflutna.

Omsorgen om tryckfriheten har under åren gett Bonnierkoncernen möjlighet att bit för bit köpa en oförliknelig dominans över den svenska offentligheten

Och måhända var Bonniers omsorg om tryckfriheten lika mycket ett försvar mot förföljelse och förtal. Firmans berömda princip om tanke- och tryckfrihet brukar sammanfattas: ”Sprida, icke döma.”

Men denna princip är lös i kanten. Omsorgen om tryckfriheten har under åren gett Bonnierkoncernen möjlighet att bit för bit köpa en oförliknelig dominans över den svenska offentligheten: Firman har kryssat fram mellan konkurrenslagstiftningen och tryckfriheten.

Som Marita Ulvskog och andra förespråkare av en ”lex Bonnier” har påpekat är inte den vackra principen om att ”sprida, icke döma” särskilt betryggande. Skulle en ny, stark Bonnier träda fram som vill använda denna gigantiska maskin i propagandasyfte, skulle svensken inte kunna göra annat än lyssna.

Detta problem är mindre akut nu när Firmans imperium är på fallrepet, ända sedan kollapsen 2013, efter Jonas Bonniers farsartade chefskap. Storytel och andra internetbaserade medieföretag har förpassat Albert Bonniers till en sorts periferi, snabbare än någon kunnat föreställa sig.

Jag antar att det därför känns viktigt för förlaget med denna jubileumsbok, trots att den balanserar på gränsen till patetisk självhyllning.

Ty om boken som sagt liknar en ståtlig medalj med guldram, kan den också påminna om en gravsten.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.