Att läsa är som att ha ett batteri på sin tunga
Mariam Naraghis poesi är laddad med metaforisk lågspänning
Publicerad 2021-08-22
I följebrevet till Mariam Naraghis femte bok Dikter jämförs stämningen i hennes poesi med Edward Hoppers måleri. Och visst, därinne i texterna händer just inget märkvärdigt, men ändå finns där ett obestridligt sug.
Som här, i en interiör från ett gym:
”Fönstren speglar våra fötters / pendlande i stegmaskinerna. / Hundra par adidas gör moonwalk / över grannhusets svarta tak.”
Ofta vänder Naraghi blicken mot himlen, och i det erinrar hon också om en av Hoppers senare efterföljare, Peter Tillberg, han med Blir du lönsam, lille vän? (1972). Liksom Tillberg målar Naraghi gärna upp ödsliga bostadsområden under evinnerligt rullande molnvolmar. Här eller där pågår något arbete som öppnar perspektivet mot underjorden:
”När det enda som återstod av macken var den svartfläckiga grunden och ett stubb av armeringsjärn visade sig jorden runtomkring vara så kemikaliemättad att de rådde oss att asfaltera gräsmattan, lägga grus intill våra träd och aldrig mer skörda Katja och Aroma.”
En högst visuell poesi, som synes, redigt jordad i en vardaglig motivsfär. Till det fina i kråksången hör emellertid att Naraghi lyckas ladda sina notisartade dikter med en knappt märkbar metaforisk lågspänning.
”Som batteriet på min tunga”, skriver hon på ett ställe, och lite så känns det också att läsa den nya boken.
Texterna smakar liksom lite metalliskt eller mineraliskt, och här eller där smäller det också till av smärre surrealistiska urladdningar, som när ett träd står och klingar i vinden, med blanka saxar till blad.
Saxarna återkommer, och nog låter de sig läsas som ett befrielsearbete, ett smärtsamt men måhända nödvändigt klippande av rötter och historia. Kanhända handlar det också om ett klippande i dikternas rotsystem, för att få luftslottet att lyfta och ta plats i läsarens blick.
Naraghi lyckas alltsomoftast med tricket. Länge ska jag till exempel minnas Notis i juni, en dikt som (för att komma dragande med ännu en manlig målarkludd) skulle kunna vara något av David Hockney:
”I det grunda vattnet ligger / tre barn, alldeles stilla med / magarna mot poolbotten. Deras / fuktiga huvuden och runda axlar / sticker upp ur det turkosa och / bara läpparna avslöjar hur / kallt det är. Även molnen, som sänker / sig över nöjesparkens buktande / biljettportal, är gråblå. När / barnen har lämnat poolen kommer / regnet. Men just nu är allt ett koncentrerat / snart.”
