Sjöberg villar bort sig men hittar alltid hem
Här möter vi inte en miljökuf – men en poetisk essäist
Publicerad 2022-04-09
”Under en av mina dagliga promenader till Naturhistoriska muséet i Bukarest, vars uppstoppade sjöelefant lockade till ständigt nya besök, slog det mig att rumänska elektrikerförbundets julfester måste vara något utöver det vanliga.”
Tycker du att en sån inledning frestar till vidare läsning? I så fall bör du skaffa dig Fredrik Sjöbergs senaste essäsamling Sjöelefanten i Bukarest. Och har du inte läst Fredrik Sjöbergs tidigare böcker så har du mycket att ta igen.
En framgångsrik essäist är en person som kan ta betalt för sina texter minst två gånger, eftersom de publiceras både som tidningsartiklar och i bokform. Sjöbergs förmåga att med humor och stilistisk briljans blanda allmängiltigt och personligt, högt och lågt, har dessutom skaffat honom en aktningsvärd internationell publik. Trots detta förefaller han vara märkligt obekant för somliga svenska läsare. Det kan ha att göra med att han – i likhet med hädangångna själsfränder som Frans G Bengtsson och Per Erik Wahlund – föredrar att publicera sig i den mindre av Stockholms båda morgondrakar.
Fredrik Sjöberg är alltså en något till åren kommen fältbiolog från Västervik som har blivit essäist, vilket I hans fall innebär att han medvetet utvecklat en förmåga att villa bort sig från ämnet för att sedan efter många äventyr hitta hem. På vägen möter han – förutom fåglar, fjärilar och flugor – människor, gärna sådana med storartade drömmar och förspillda liv:
”Ett kort ögonblick tyckte jag mig även förstå varför jag själv blev författare och inte forskare. De som hade fel, historiens förlorare, intresserar mig alltid mer än de som prickade rätt och sedan skulle belönas med ära och berömmelse.”
Sjöelefanten i Bukarest handlar om småkryp, mänsklig avföring, djur på vapensköldar, Rosettastenen och om en nordisk flora som ”både till form och vikt påminner om en treliters vinbox”. Vidare får läsaren stifta bekantskap med biodlare, påtända nazister, norska håkäringsfiskare, Ulf Malmgren (botaniker, romanförfattare, oboesolist och bildkonstnär med pornografiska övertoner), den lika koleriske som legendariske översten Axel Gyllenkrok samt Ulf Lundell.
Frågan om vilket kryp som låg bakom det insektsbett som 1935 tog livet av den österrikiske tonsättaren Alban Berg besvaras inte i boken, men det är ju vägen som är mödan värd.
Någon fridfull miljökuf är inte Fredrik Sjöberg: ”Kalla mig vad som helst men inte naturvän!” Mot alla som hävdar att klockan är fem i tolv när han en djup och innerlig misstro. I essäer som Naturen suger och Med sådana vänner … hävdar han att teorierna om arternas massdöd är ”rappakalja i sin renaste form”. Har Sjöberg rätt? Jag vet inte. Jag hoppas det. Men hans försvar för den i och för sig bräckliga och bristfälliga civilisationen är tilltalande: ”Naturen är inte att leka med. Som rättesnöre är den en katastrof.”
Men visst händer det att även Fredrik Sjöberg pratar i nattmössan, som när han avfärdar Lesley Blanchs originella och inspirerande kokbok Jorden runt på åttio rätter (1959) som ”en samling i varierande grad sinnessjuka matrecept”.
Som många av sina kollegor är denne essäist innerst inne poet, fast han är förståndig nog att använda sin ordakonst till annat än dikter som ingen läser. Följaktligen avslutar han boken med att formulera en lika klumpig som insiktsfull synonym till ordet kärlek:
”Kontrollförlustbehov”.
