Sverige – ett land fullt av blind patriotism
Gina Gustavsson synliggör covid-debattens ideologiska grund
Publicerad 2021-12-07
En bok om den svenska självbilden? Det verkar så … någonting, för att parafrasera DN:s Malin Ullgren i sin minnesvärda recension av Linda Leopolds bok Faghags. Tal om nationell självbild blir lätt kluster av fördomar om fördomar, i stil med ”svenskar/amerikaner/kurder älskar frihet”.
Men efter två kapitel av Du stolta du fria har jag blivit övertygad – Gina Gustavsson har satt huvudet på spiken. Hon gör det omöjliga – avtäcker myterna genom varsam dekonstruktion, och hittar i stället en verklig karaktär som inte är särskilt smickrande.
Utgångspunkten för boken är frågan hur det kom sig att en slump – den svenska coronastrategin – så snabbt blev en källa till nationell stolthet. För som Gustavsson skriver, var det ett fåtal tjänstemän som fattade besluten; det kunde lika gärna varit så att helt andra personer suttit i spetsen för Folkhälsomyndigheten och då fattat andra beslut. Det fanns inte heller något ”typiskt svenskt” med besluten. Sverige har länge varit känt för motsatsen: rökförbud, nedstängt nattliv, Systembolag, långtgående smittskyddslagar och hälsa framför nöje.
Trots detta dröjde det inte länge förrän debattörer till höger och vänster slöt upp bakom coronastrategin och förklarade att den var bra just därför att den var svensk, och just därför var den även demokratisk, skyddade det öppna samhället, vetenskaplig, lugn och sansad till skillnad från resten av världen, som minsann var diktatorisk, överdriven och hysterisk.
”Låt Sverige vara Sverige” skrev till exempel Jonas Gardell, ”mjäkigt lagom och lite mellanmjölk”. Samma liknelse använde Stina Oscarson: ”Stolt över den svenska medelvägen. Mellanmjölken. Att man valt rekommendationer snarare än förbud.” Vi är inte som danskarna, skrev Peter Kadhammar, ”de hysteriska trollen som skriker”.
I själva verket fanns det inget lagom eller mellanmjölk med den svenska strategin. Tvärtom var den extrem internationellt sett, och hyllades av Trumpsupportrar och Bolsonaro. Detta var dock något som Sverige inte ville se. Nej, här offrade vi inte liv för att hålla marknaden i gång, här var det tvärtom en fråga om ”öppenhet och demokrati”.
Men som Gustavsson skriver, är den banala öppenheten inte samma sak som den demokratiska öppenheten: ”Öppenhet för ett virus är helt enkelt inte samma sak som öppenhet inför olikhet och komplexitet, eller en vilja att tänka kritiskt” – det kan lika gärna vara precis tvärtom.
För snart, skriver Gustavsson, infann sig även en konsensuskultur, där kritiker misstänkliggjordes. De som ifrågasatte Folkhälsomyndigheten blev sällan beviljade intervjuer, och de 22 forskarna som stod bakom uppropet mot coronastrategin blev kallade landsförrädare och fick höra att nu gällde det att sluta upp bakom regeringen och FHM.
Gustavsson belyser debatten på ett sätt som gör att jag ser saker jag inte lagt märke till tidigare. Journalister, myndighetspersoner och regeringsföreträdare manade till enighet på ett sätt som inte alls kan kallas demokratiskt. För även under en pandemi måste man väl få diskutera vilka de bästa åtgärderna är, särskilt om alla andra länder gör tvärtom?
Och riktigt otäckt blev det när det sades att svenskarna minsann klarade av att rätta sig efter rekommendationer, då vi var ett förståndigt folk, till skillnad från andra som behövde regler. När sedan dödstalen sköt i höjden skyllde FHM det på att invandrare inte förstod rekommendationerna.
Själv anser jag att det var rätt att hålla skolor öppna, för barnens rätt till utbildning. Och i början visste ingen att vaccinet skulle komma så snabbt – i ljuset av det ter sig den svenska strategin som förståelig.
Men det är en annan debatt. Vad Gustavsson vill visa är inte vem som hade rätt eller fel, utan hur Sverige egentligen ser ut. Blind patriotism, ett samhälle där auktoriteter alltid vet bäst, där kritiker misstänkliggörs som opatriotiska och där Sverige alltid per definition är överlägset, oavsett vad vi gör. Vi behöver fler av Gina Gustavssons kaliber.
